Privatekonomi i skolan

I Läroplan för grundskolan samt för förskoleklass och fritidshemmet (Lgr11) står det skrivet att skolan ska ”…främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” och att eleverna ska ”…kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt.” Kort och gott ska skolan se till att eleverna får de förutsättningar som krävs för att klara av att leva ett normalt liv.

Nästan alla människor kommer någon gång i livet hantera en ekonomi: till exempel betala räkningar, budgetera inkomster och utgifter, låna pengar, spara pengar, köpa bil eller hus. Jag tycker det är märkligt att det inte lärs ut i skolan. Ämnet berörs som hastigast i hemkunskapen, men inte alls i önskvärd omfattning.

Tiden i grundskolan är begränsad och det är mycket som ska hinnas med att lära ut. Totalt är det 17 olika ämnen eleverna har under hela eller delar av sin skoltid:

  • bild
  • engelska
  • hem- och konsumentkunskap
  • idrott och hälsa
  • matematik
  • musik
  • naturorienterande ämnen
    • biologi
    • fysik
    • kemi
  • samhällsorienterande ämnen
    • geografi
    • historia
    • religionskunskap
    • samhällskunskap
  • slöjd
  • svenska eller svenska som andraspråk
  • teknik
  • språkval

Man kan undra hur man ska få plats med privatekonomi. Jag har också läst och hört att det är onödigt att lägga in privatekonomi eftersom det lär sig barnen hemma av sina vårdnadshavare. Jag betvivlar starkt att så är fallet. Dessutom skulle samma argument kunna användas för vart och ett av grundskolans ämnen (förutom möjligen kemi som kräver labbutrustning och kemikalier som man normalt inte har tillgång till i ett vanligt hem).

Den svenska skolan är tänkt att vara kompensatorisk, det vill säga att den ska se till att alla elever får en likvärdig utbildning oavsett förutsättningar. Jag kan därför inte se att man kan förutsätta att barn och ungdomar får en tillräckligt god kunskap om privatekonomi från sina vårdnadshavare. Jag tycker att privatekonomi är för viktigt och har en för stor påverkan på människors liv att lämna utanför skolan.

Jag kan tänka mig andra ämnen i grundskolan som är av mindre vikt, om man nu måste ta bort något. Ett exempel på det är slöjd. Det kan man ha som tillval eller lägga i gymnasiet för de som är intresserade. Hur många behöver kunna sticka, virka, svarva eller smida idag? De som är intresserade av det och de som vill forma en karriär inom dessa områden kommer kunna skaffa sig nödvändiga kunskaper på annat håll.

För många ungdomar sker den absolut första kontakten med en ekonomi vid första lönen. Plötsligt har de att förfoga över en summa pengar i en storleksordning de aldrig behövt hantera förut. Vad ska man göra nu? Många ungdomar har ändå en fundamental förståelse att man måste se till att man kan betala hyra, busskort och dylikt, men hur mycket kostar saker? Måste man ha hemförsäkring? Vad är det för konstiga siffror längst ned på fakturan? Vad innebär räntan på kreditkortet?

Med tanke på att drygt 400 000 personer hade skulder hos Kronofogden till ett samlat belopp på knappt 80 miljarder kronor är det många som har problem att hantera sin ekonomi. Visserligen kan det bero på många olika saker att man får skulder hos Kronofogden, men jag tror att det åtminstone till en viss del har att göra med att man inte fått lära sig privatekonomi, varken hemma eller på skolan.

Att sköta sin privatekonomi är för många svårt och tråkigt. Därför gäller det att visa människor hur man gör och varför det är viktigt. Dessutom är det bra om unga människor får in en vana att spara och att börja spara tidigt, eftersom tiden är spararens bästa vän. Pengar växer snabbare ju längre tid de växer. Genom att lära sig att hushålla med sina pengar upptäckter man snabbt vad mycket mer man har råd till att göra än förut. En privatekonomi i balans och ett aktivt sparande innebär inte att göra mindre. Tvärt om, det innebär att man har råd med det man verkligen vill, då man skalat bort det som är onödigt.

Kostnaden för personlig assistans

Personlig assistans har varit uppe på tapeten på sistone. Många tycker att den har skurits ned alldeles för mycket, men en del är oroade över kostnadsökningarna och att det hela är för dyrt för skattebetalarna. En del har föreslagit ett tak på det antal timmar assistans som en person kan få per dygn.

Jag tog och räknade på det där med kostnaden, eftersom jag blir själv lite vimmelkantig när politiker pratar om miljarder hit och miljarder dit. Det är så stora belopp att det blir svårt att föreställa sig. Jag brukar därför räkna om det till kostnad per person, eftersom då får man ned miljarder till tusenlappar. Då är det mycket lättare att förstå.

I följande beräkning har jag helt bortsett från de positiva ekonomiska effekter som uppstår av att dels personer som får personlig assistans i högre grad kan förvärvsarbeta och studera, dels alla personliga assistenter som får arbete och lön, som därmed kan konsumera mer och öka Sveriges tillväxt. Jag har bara tittat på kostnadsbiten.

Enligt Försäkringskassans statistik för 2017 var 14 886 personer beviljade personlig assistans.

Antal timmar assistans per vecka var i genomsnitt 128,5, det vill säga ungefär 6 682 timmar per år.

Det så kallade schablonbeloppet för 2017, det belopp en assistansanordnare får per timme för att bland annat betala assistenternas lön var 291 kr.

Detta ger en total årskostnad på ungefär 29 miljarder kronor. Det låter ju jättemycket, så låt oss försöka se på kostnaden per person, eller rättare sagt per sysselsatt (jag gör ett antagande att det bara är de som betalar skatt).

Antalet sysselsatta i Sverige år 2017 var ungefär 5,1 miljoner. 29 miljarder kronor dividerat med 5,1 miljoner personer är ungefär 5 700 kronor per person. En del tycker säkert det fortfarande låter mycket, så låt oss titta på kostnaden per månad.

5 700 kronor per år dividerat med 12 månader är 475 kronor per månad.

Det är bara du som kan avgöra om det är värt en femhundring i månaden för att ge ungefär 15 000 personer den hjälp de behöver för att få ett drägligt liv och en chans till att få arbeta, studera, gå på bio, åka på semester och andra saker som de flesta tar för givet.

Jag lämnar dig med följande frågeställning: hur mycket skulle du vara beredd att betala för att slippa ha en funktionsnedsättning och vara i behov av personlig assistans?

Skattehöjningar på sparande

År 2012 infördes en ny sparform: det så kallade investeringssparkontot, förkortat ISK. Syftet var att få fler människor att våga spara i aktier utan att vara rädda för att behöva hantera en krånglig deklaration. Utanför ISK beskattas aktier först när de säljs (30 % av vinsten). Eftersom det finns möjlighet att kvitta vinster mot förluster, kan inte skatten dras på en gång av banken som det fungerar med fonder. Alla aktieförsäljningar, både de som resulterat i vinst och de som resulterat i förlust, ska tas upp på deklarationen. Om man har gjort många affärer med de aktier man ska ta upp, kan det bli ganska knepigt. Om man är ovan kan det kännas lättare att strunta i att sälja några aktier, för då slipper man ta tag i det.

Skatteberäkningen på ISK ser lite annorlunda ut. Det schablonbeskattas kvartalsvis, oavsett om några försäljningar gjorts det kvartalet eller inte. Före 2018 var skatten på årsbasis aktuell statslåneränta plus 0,75 % av 30 % av det totala värdet på kontot. Från och med 2018 är skatten aktuell statslåneränta plus 1,75 % av 30 % av det totala värdet på kontot, dock minst 1,25 %.

I skrivande stund ligger statslåneräntan på 0,40 %, vilket medför att den konkreta skattenivån har gått från ca 0,35 % till ca 0,65 % (om statslåneräntan hade legat fast på samma nivå). På ett ISK med ett totalt värde av 100 000 kr rör sig det om en skattehöjning på ca 300 kr per år (från ca 350 kr till ca 650 kr).

Jämfört med beskattningen utanför ISK är det ändå väldigt förmånligt ur spararens perspektiv att använda sig av ISK. Ändringen som gjordes 2018 får ändå sägas vara liten och den ger mer pengar till statskassan, men jag tycker det är en olycklig signal att ge det svenska folket att spara inte ska löna sig. Då politikerna redan höjt skatten en gång på så kort tid sen ISK infördes, finns risken att de kommer att höja fler gånger.

Generellt tycker jag det är en dålig idé att göra det dyrare och krångligare att spara. Från och med 2016 togs skatteavdraget för privat pensionssparande bort, från en ursprunglig nivå på maximalt 12 000 kr per år. Förvisso kostar saker såsom skatteavdrag på sparande staten mycket pengar, men jag tror att det kan bli dyrare i längden om befolkningen inte sparar i högre grad än nu. Det ska vara billigt och lätt att spara och dyrt att låna, anser jag. Med tanke på hur skuldsatta vi svenskar är och hur många fattigpensionärer det finns, är det viktigt att göra sparande naturligt. En åtgärd skulle kunna vara att införa privatekonomi som ämne i grund- eller gymnasieskolan, något jag har tänkt skriva mer om i ett kommande blogginlägg.

Slutet på en era… åtminstone för tillfället

Jag publicerade det första avsnittet av Johans podshow 2 juni 2005. Det har varit roligt och lärorikt att vara pionjär inom poddradio. I 2005 när jag började var vi endast en handfull i Sverige.

Jag och ett par andra pionjärer startade föreningen Swecasters som hade till syfte att främja svensk amatörpoddradio, som vi kallade det. Vi ville skilja på det till exempel Sveriges radio kallar poddradio; professionellt producerat innehåll som redan distribuerats på annat sätt än på en poddradiostation. Amatörpoddradio definierade vi som originalmaterial som produceras specifikt för poddradiomediet, av privatpersoner utan ekonomiskt vinstintresse.

Föreningen växte, men svensk amatörpoddradio tog aldrig riktig fart. Vi la ner Swecasters 2009, efter att luften gått ur oss och energin tagit slut. Poddradio i Sverige fick ett uppsving omkring 2011 när kändisar såsom Filip & Fredrik och Alexander Schulman började med poddradio. Det var vid den tiden vanligt folk fick upp ögonen för poddradio och började lyssna. Det blev också enklare att lyssna än förut, då det varken fanns enkel hårdvara eller mjukvara att använda. Bredband började att komma till hushållen, vilket antagligen ytterligare hjälpte till att öka poddradiolyssnandet.

Mitt senaste poddradioavsnitt publicerades 16 oktober 2011. Under de sex åren jag var aktiv hann jag spela in ungefär 80 avsnitt. Sen 2011 har jag många gånger tänkt att återuppta mitt intresse för poddradio, men jag har inte tagit mig tiden att fundera ut vad jag vill göra. Med så mycket annat som jag har hållit på med: utbildning, arbete, eget företag, föreningsliv med mera, har poddradion runnit ut i sanden, helt enkelt.

Tjänsten jag har använt ända från starten för tolv år sen, för att tillhandahålla Johans podshow heter Libsyn. De är marknadsledande och erbjuder en prisvärd tjänst av hög kvalitet. Dock är allt som är dyrare än gratis för dyrt när man inte använder sig av tjänsten och inte avser göra det inom snar framtid. Jag har därför beslutat att avsluta mitt konto på Libsyn. Detta medför att alla mina poddradioavsnitt kommer att bli otillgängliga och att min sida med avsnittsanteckningar kommer stängas ned. Jag vill ändå tillgängliggöra alla avsnitt på något sätt, så jag har laddat upp allt till en filkatalog där ni kan ladda ned de avsnitt ni vill lyssna på. Skillnaden mot när allt fanns på Libsyn är att det nu inte går att prenumerera.

Jag kommer så småningom göra en lite roligare sida som listar alla avsnitt, men tills jag har gjort den, får ni hålla tillgodo med den så kallade kataloglistningen som era webbläsare skapar.

Johans podshow & Johans wowcast

Jag kanske ska förtydliga att den här bloggen blir kvar. Det är bara min poddradiostation som försvinner, åtminstone för tillfället.

Var går gränsen för demokratin?

Nordiska motståndsrörelsen har ansökt om att få demonstrera i Boden på första maj i år. Biträdande kommenderingschef hos Polisen​ Region nord säger i en intervju till P4 Norrbotten den 29 januari att den som känner obehag av Nordiska motståndsrörelsen kanske kan göra annat den dagen än att vara ute. Han säger också att Polisens uppgift är att göra demonstrationstågen så trygga som möjligt, både för demonstranter och andra.

Det är mycket möjligt att jag feltolkar biträdande kommenderingschef, men jag tycker det blir problematiskt när människor får stå tillbaka av rädsla för nazister. Vid en av dessa demonstrationer (jag tror det var första maj i fjol) fick både flyktingar och anställda på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Dalarna rådet att stänga sin verksamhet och vistas på annan ort.

De flesta svenskar tycker att demokrati är ett bra statsskick. Frågan är huruvida ett demokratiskt samhälle måste tåla vilka uttryck som helst, även från antidemokratiska organisationer som uppenbarligen får många att känna obehag och rädsla (inklusive mig). Vad är störst hot mot demokratin: att människor måste ändra sitt beteende och till och med vistas på annan ort, eller att nazister inte får demonstrera?

Jag accepterar motvilligt att vi måste tillåta människor att vara nazister och att organisera sig, men måste vi verkligen hjälpa dem att nå ut med sitt budskap på bekostnad av andra? ”Var ska vi dra gränsen då?” kanske nån undrar. ”Ska vi förbjuda miljöpartister eller liberaler att demonstrera?” Det är stor skillnad mellan miljöpartister eller liberaler och nazister. Även om man kanske ogillar varenda åsikt som Miljöpartiet har, kan jag knappast tro att någon är rädd för dem.

Enligt Säkerhetspolisen utgör Nordiska motståndsrörelsen ett av de största hoten mot rikets säkerhet. Jag vill jämföra med en annan organisation som enligt mig, Säkerhetspolisen och säkert många andra också utgör ett stort hot mot rikets säkerhet: IS. Skulle IS få rätt att demonstrera i Boden på första maj, om de ansökte om det? Jag skulle inte tro det, eftersom vi erkänner IS som en terroristorganisation och klart antidemokratiska och farliga. Men om man inte vill att IS ska demonstrera, varför vill man då att nazister ska få göra det? Förvisso kanske jag är ensam att tycka att skulle vara helt oacceptabelt att tillåta IS att demonstrera på första maj. Kom gärna med dina synpunkter om varför eller varför inte man ska göra skillnad på nazister och islamister.

Att skapa en profil

Detta är det andra inlägget i min artikelserie om dejting. Jag hade planerat att skriva det här inlägget för länge sen, men jag har haft fullt upp med arbete och studier.

*

Webbplatser för nätdejting är uppbyggda på olika sätt, men en sak har de gemensamt: den egna profilen. Där skriver man om dig själv, vem och vad man letar efter, samt lägger upp några bilder på dig själv.

Nätdejting är stort. Om det vittnar antalet olika nätdejtingtjänster. Innan man skapar en profil ska man välja en tjänst som passar det man är ute efter. Förutom mer generella dejtingtjänster, finns tjänster för specifika grupper eller intressen, till exempel dejting för norrlänningar, muslimer, djurälskare, homosexuella, dykare… ja, allt mellan himmel och jord. Den tjänst som jag har registrerat mig på är OkCupid. Den är gratis att använda, men det går att köpa sig extra funktionalitet, såsom utökade möjligheter att söka efter andra och att reklamen på webbplatsen försvinner. I ett senare inlägg kommer jag att beskriva OkCupid närmare.

Efter det att man bestämt sig för en särskild tjänst är det dags att skapa en profil. Vad ska man skriva om sig själv och på vilket sätt? Det jag tänker på när jag skriver om mig själv, oavsett om det är för att hitta en partner, ett jobb eller en kund, är att vara ärlig och att göra klart för läsaren kärnan i vem jag är.

När den enda bild andra får av en själv är det man skriver i en profil, är det viktigt att man på ett kortfattat sätt får fram det viktigaste om sin personlighet. Sättet man skriver på är också viktigt, och avslöjar mycket om hur man är som person. För att kunna beskriva sig själv på ett bra sätt, på ett sätt som också passar in, gäller det att blicka inåt och fundera på vem man är och vad man vill. Det är inte alla som rutinmässigt gör detta, men jag tror att det är viktigt. Inte bara för dejting; det är viktigt i alla sammanhang.

Att från en kort presentation skapa en känsla om vem man är, tror jag är en konst man måste öva på. Ska man ha en skämtsam, en strikt och formell eller en avslappnad framtoning. Det viktiga är att vara naturlig. Om man brukar vara strikt och formell, bör man vara det även på en dejtingprofil. Ens sanna personlighet kommer ändå att ”avslöjas” förr eller senare.

En sak som jag funderat på är huruvida man bör nämna särskilda karaktärsdrag eller egenheter som kan få andra att få förutfattade meningar, såsom att man har en funktionsnedsättning, tror på gud eller tycker om att spela tv-spel. ”Jaha, han sitter och dreglar överallt och oj, då måste jag typ bli hans assistent om vi dejtar”, eller ”Ånej, hon kommer att sitta uppe och spela World of Warcraft hela nätterna istället för att vara med mig”. Det är en uppenbar risk, men vill man verkligen lägga energi på en person som drar dessa förhastade slutsatser? Jag tror att genom att nämna någon eller några av ens egenheter kan man tidigt sålla bort personer som man ändå inte skulle passa ihop med. Som exempel skrev jag i min profil att jag inte tycker om att vara utomhus; att jag trivs bäst inne. Min tanke med att uppge en sån sak, som kanske kan te sig oviktig för en första presentation, var att sålla bort personer som älskar att vara utomhus och gärna vill tillbringa så liten tid som möjligt inomhus. Jag tror att jag inte skulle komma särskilt bra överens med en sån person, i synnerhet inte att kanske så småningom bo tillsammans med. Ändå nämnde jag inte att jag har ett funktionsnedsättning och har personlig assistans i genomsnitt cirka nio timmar per dag. Varför nämner jag inte det? Jag vet inte riktigt. Jag antar att jag inte anser att det definierar mig som person.

Ny artikelserie om dejting

Jag ska börja med en ny artikelserie här på bloggen: dejting. Den ska handla om mina tankar och erfarenheter. I nuläget vet jag inte exakt vad jag specifikt kommer skriva om, men det kommer att visa sig.

Idén till det här kom från att jag länge funderat på att börja nätdejta. Jag har gjort det av och an, rätt halvhjärtat förut. Nu vill jag dock pröva det på nytt, lite mer seriöst den här gången. För att hjälpa mig på traven, har jag tänkt skriva om det. Då tänkte jag också att varför inte göra det på bloggen. Kanske det är någon som finner min resa genom dejtingens värld intressant, lärorik eller helt enkelt rolig att läsa.

Välkommen!

Internationella kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är en dag som är till för att uppmärksamma den situation som alltför många kvinnor världen över befinner sig i: förtryck, otrygghet och fattigdom. Internationella kvinnodagen innebär även en hyllning till kvinnor och deras viktiga men ofta bortglömda bidrag till forskningen, näringslivet, politiken och samhället.

 

Kvinnors situation är mycket värre i fattiga delar av världen än här i Sverige och andra rika länder. I fattiga länder är barnafödande en av de största dödsorsakerna bland kvinnor, på grund av undernäring, ohygieniska förhållanden och bristande tillgänglighet till sjukvård. Dessutom skaffar sig familjer i fattiga länder många barn, dels på grund av tillgången på och kunskapen om preventivmedel är låg, dels på grund av att många barn (speciellt pojkar) ger familjen en ökad trygghet, bland annat i form av extra händer i jordbruket. En sorts pension, kan man säga.

Många religioner är i sina mest konservativa tolkningar starkt kvinnoförtryckande. Jag tänker främst på kristendomen och islam, de religioner jag känner bäst. I både Bibeln och Koranen finns beskrivet hur kvinnor har sämre rättigheter än män, och i vissa fall till och med kan jämställas värdemässigt med djur och mannens egendom.

Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet mellan könen. Vi har inte alls kvar några av de mer påtagligt kvinnoförtryckande lagar och levnadssätt vi hade förr. Kvinnor får rösta, tjäna pengar och arbeta med samma saker som män; kvinnor blir myndiga vid samma ålder som män; kvinnor kan bestämma om och när de ska ha barn; det är inte längre lagligt att slå sin hustru, sambo eller flickvän.

Dock har vi en hel del kvar att göra för att kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män. Ett exempel är att kvinnor i näst intill alla yrkesgrupper har lägre lön än män. En av orsakerna är troligen att kvinnor i större utsträckning än män arbetar deltid för att bland annat ta hand om sjuka barn och gamla föräldrar. Ingångslönerna är också ofta lägre bland kvinnor än män. En kartläggning fackförbundet Sveriges ingenjörer gjorde år 2011 av nyutexaminerade ingenjörer visade att skillnaden på kvinnors och mäns ingångslöner var knappt 900 kr.

 

Gamergate började med att spelutvecklaren Zoe Quinn släppte ett spel som hyllades av kritiker, men sågades av vanliga spelare. Quinns före detta pojkvän anklagade henne för att ha haft ett förhållande med en speljournalist för att få bra recensioner på sitt spel. Både spelindustrin och spelkulturen är i stora delar manschauvinistisk. Det Quinn anklagades för spädde på föraktet mot kvinnor som redan fanns.

Det finns en legitim diskussion att föra om huruvida speljournalistiken är tillräckligt kritisk mot spelindustrin, eller om den endast agerar megafon åt densamma. Gamergate handlar inte om den diskussionen, i alla fall inte längre. Dessutom borde väl kritiken landa på journalisten i första hand och inte på spelutvecklaren.

Gamergate har utvecklats till en styggelse som göder rent kvinnohat och måste stoppas. Kvinnor inom spelindustrin har fått ta emot hot om våldtäkt och mord. De som reser sig till försvar för dessa kvinnor drabbas av samma typ av hat. När jag läser om hur Zoe Quinn, Brianna Wu, Anita Sarkeesian och många andra behandlas av människor som kallar sig ”gamers” (spelare) blir jag illamående.

Jag älskar spel och jag tänker mig en karriär som spelutvecklare, men jag skäms för att tillhöra en kultur som är så pass fientligt inställd till kvinnor. För mig handlar spel om inkludering, gemenskap, samarbete och glädje. Sorgligt nog får många kvinnor inte uppleva detta, då de utsätts för allt ifrån vardagssexism under onlinespelande, till rena dödshot. Här vill jag tipsa om Anita Sarkeesians utmärkta videoserie om hur kvinnor porträtteras i spel: Tropes vs. Women in Video Games.

 

Så, varför behövs en internationell kvinnodag? Jag tycker det är tyvärr ganska uppenbart varför.

Förslag på förbättringar av spelet Monopol

I ett tidigare inlägg beskriver jag tre saker som jag tycker är dåligt med brädspelet Monopol. I detta inlägg föreslår jag förbättringar av spelet, med utgångspunkt från de saker jag nämnde i det tidigare inlägget.

 

Problem 1: Spelet är för långdraget

Det första problemet jag beskrev var att jag tyckte att en spelomgång tog alldeles för lång tid att spela. Anledningen till det är att spelet inte avslutas förrän alla utom en spelare gått i konkurs. Att spelet till största delen styrs av slumpen gör att det kan ta ett bra tag innan det sker.

Det finns många olika åtgärder för att skynda på spelet. En åtgärd är att sätta en tidsgräns; att spelomgången bara får ta en viss tid i anspråk och den som har mest pengar när tidsgränsen nåtts har vunnit. Det skulle kännas konstruerat och onaturligt att sluta på det sättet. Bättre är då att sätta en pengagräns för spelarna att uppnå, till exempel att den första spelaren vars totala förmögenhet (kontanter, fastigheter och hus/hotell) uppgår till ett hundra tusen kronor vinner spelomgången. Jag är ingen stor påhejare för påtvingade och artificiella gränser, så för mig går även den åtgärden bort.

Den åtgärd jag tror skulle lösa problemet är att reducera betydelsen av slumpen i spelet. Bort med att en spelare behöver landa på den specifika fastigheten som denne vill köpa. Måhända bör en spelare även kunna handla med fler fastigheter än en per drag. Ett förslag är att spelaren vars tur det är får göra ett val: antingen göra två fastighetsaffärer, eller göra en fastighetsaffär och en hus-/hotellaffär. Nu tänker jag mig ett spel där brädet inte har någon betydelse för köp av fastigheter.

 

Problem 2: Den som får en bra start, behåller ledningen

Det andra problemet är att spelet inte har någon utjämnande mekanik, så att den som har tur i början och därmed får en bra start, behåller ledningen igenom hela spelet. Hamnar spelaren på de ”rätta” fastigheterna (får hela gator) är det svårt för motståndarna att stå emot. Eftersom det är endast när alla fastigheter av samma färg har samma ägare, som hus och hotell kan byggas, leder det till att den som har hela gator inte vill byta fastigheter med motspelarna.

Jag kommer att tänka på många olika spännande saker som kan göras för att åtgärda detta problem. En sak är att utnyttja korthögarna Allmänning och Chans mycket mer än vad originalspelet gör gällande. Varför inte ha kort som leder till att slumpmässigt valt hus/hotell brinner upp. Har inte försäkringspremien betalats får spelaren ingen ersättning. Förslagsvis kan spelaren få valet att betala en försäkringspremie för varje fastighet, hus och hotell i sin ägo varje gång denne passerar Gå. Denna spelmekanik ökar självklart komplexiteten, vilket kanske inte är önskvärt i ett familjespel. Uppgiften som läraren gav oss var dock att försöka göra Monopol till ett hobbyspel som även vuxna kan tycka om, så jag låter mitt förslag stå kvar.

 

Problem 3: Spelet innehåller för mycket chans och slump

Det här är ett problem i mångt och mycket på grund av personliga preferenser. Somliga tycker om spel som innehåller mycket chans och slump. Jag gör det inte. Det är en av anledningarna till varför jag hellre sparar i värdepapper än köper Trisslotter. Vinner jag i ett spel eller går det bra för mig ekonomiskt ska det bero på min skicklighet och duglighet, inte för att jag hade tur.

Jag har berört detta i både problem 1 och problem 2. Egentligen är detta mitt största problem med Monopol. Hur stor del spelar slumpen in i en persons investeringar? Tänk att du ska göra en större affär, till exempel köpa en bostad, sälja sommarstugan eller investera ett arv i aktier. Hur troligt är det att du gör det utan att planera i förväg, eller helt slumpartat gör affären? Om du vill köpa fastigheter i Stockholm behöver du inte fysiskt befinna dig på platsen vid ett givet ögonblick.

Ett sätt att åtgärda detta problem i Monopol och minska slumpens inverkan är att tillåta handel med fastigheter i varje drag. Handel med hus och hotell tillåts varje drag, så varför inte även fastigheterna?

Inför valet 2014: Vinster i välfärden

Detta är den fjärde och sista delen av min bloggserie inför valet 2014. Jag har tidigare skrivit om vikten att underlätta för företagare, invandringens historia och vilka skäl det finns att ha invandring, samt om skatternas utformning om mina visioner om ett bra skattesystem. Nu har turen kommit till det väl debatterade ämnet vinster i välfärden.

 

Bakgrund

Sen 1992 har så kallade friskolor varit tillåtna. Friskolor drivs av företag, ekonomiska föreningar eller ideella kooperativ och föreningar. 2007 blev det tillåtet för vinstdrivande företag att bedriva vård. Ingen har väl missat den heta potatis som vinster i välfärden blivit den senaste tiden. Ofta blir känslorna upprörda när ämnet förs på tal. Men är det så att känslorna får styra mer än faktiska förhållanden?

Enligt tidningen Dagens samhälle gör det genomsnittliga företaget inom välfärdssektorn en vinst efter skatt på omkring fyra procent av omsättningen. Mellan 35 och 50 procent av det delas ut till ägarna som vinst, resten återförs till verksamheten. Med andra ord är det omkring två-tre procent som tas ut i vinst, ut ur verksamheten. Detta motsvarar ungefär samma andel av omsättningen som kommunen bör gå med vinst. Dagens samhälle har också tittat på riskkapitalbolagens resultat. Många av dessa bolag har visat negativt resultat; förlust, för att tala klarspråk. Tidningen ETC pekar däremot på långt mer positiva siffror. Som exempel nämns Attendo Care, där tio procent av skattepengarna gick ”till annat än välfärd”.

Stämmer det att massor av skattemedel går rakt ned i privata företagares fickor? Det är svårt att få klarhet i fakta, eftersom frågan är så politiserad och polariserad. Det är synd, för det torde gå att ta reda på objektivt om vilka effekter vinstdrivna verksamheter har på välfärden.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Att ha en god kvalitet på skolan, vården och omsorgen är mycket viktigt för mig. Vården av de sjuka och omsorgen om våra barn, äldre och funktionsnedsatta är bland det mest fundamentala tjänster ett samhälle ska erbjuda. Samtidigt värnar jag om företag och företagarens egenbestämmande. Frågan är huruvida privata vinstintressen är förenliga med att bibehålla en hög kvalitet i välfärdssektorn.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) ställer sig positiva till att företag i välfärdssektorn ska få ta ut vinst. De hänvisar bland annat till att vinst spelar en nyckelroll i det privata näringslivet, men även att inte många vänder sig emot att till exempel läkemedelsbolag som säljer läkemedel till vården och omsorgen eller byggbolagen som bygger skolbyggnaderna tar ut vinst. Vänsterpartiet är det enda partiet i riksdagen som går till val på att införa ett generellt vinstförbud.

I Sveriges televisions partiledarutfrågning med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin redogörs för Miljöpartiets hållning. De är samma som Vänsterpartiet emot att skattepengar tillåts lämna företagen i form av vinst, men med en i mitt tycke mycket intressant skillnad. Där Vänsterpartiet kategoriskt säger nej till all form av vinstuttag, gör Miljöpartiet skillnad på skattemedel och annat kapital som företaget tar in, till exempel via ägare och bank. Det kapital som samhället skjuter till ska till hundra procent gå tillbaka till verksamheten. Däremot ska företagen få förfoga över övrigt kapital som de själva önskar: dela ut allt i vinst, låta allt gå tillbaka till verksamheten eller en blandning av de två.

 

Mina egna åsikter

Denna fråga har kommit att bli mycket infekterad och slagorden haglar från alla håll. Som jag har uppfattat det finns det några huvudargument mot vinster i välfärden. Jag listar dem nedan och sen försöker jag att bemöta dem.

  1. Skattemedel ska enbart gå till det de är ämnade för, det vill säga välfärd.
  2. Hur kan företag ta ut en vinst, när offentligt drivna verksamheter går med förlust? Offentligt drivna verksamheter håller en högre standard som kostar mer. Det är därför privata företag kan ta ut vinst.
  3. Välfärd ska drivas av offentliga utförare.
  4. Privata företag tänker främst på pengar och inte på att erbjuda bra välfärd.
  5. En elev på en friskola eller en äldre människa på ett äldreboende ska inte behöva granska kvaliteten i verksamheten och inte heller granska årsredovisningarna.

Argument 1 är lätt att bemöta. Vid en första anblick verkar detta argument vettigt och sunt. Men vid en närmare granskning börjar i alla fall jag undra vad egentligen som innefattas i ”gå till välfärden”. Är en högre lön till de anställda en kostnad som kan hänföras till att ”gå till välfärden”? En bättre betald arbetskår bidrar till en mer nöjd och mer produktiv arbetskår, och som i sin tur leder till ett mervärde för välfärden. Varför skulle inte dessa samband gälla för ägarna som får vinst? Om ägarna får vinst, torde de bli mer nöjda och produktiva. Värt att komma ihåg är att ägare inte är anställda i företaget och därmed inte får lön. Vinsten är lönen. Samma sak gäller för alla enmansbolag oavsett bransch. Vill jag ha lön från mitt bolag får jag ta av min vinst. Ingen vinst den här månaden? Nähä, då blir det ingen lön, heller.

Dessutom är det mycket av skattemedel som redan idag går till annat än tillbaka till välfärden. Läkemedelsbolag tar ut en stor vinstmarginal på sina produkter; produkter som i stor utsträckning köps av samhället, det vill säga betalas med skattemedel. Läromedel är ett annat exempel på en produktkategori som betalas till den största delen av skattemedel.

Argument 2 är en mycket relevant fråga, men premissen att offentligt drivna verksamheter håller högre kvalitet är felaktig. Enligt Socialstyrelsen fanns 2012 inga tydliga kvalitetsskillnader mellan privat och kommunal äldreomsorg. Om det inte finns några tydliga skillnader, hur kan det då komma sig att ett privat drivet äldreboende kan gå med vinst, medan ett kommunalt drivet äldreboende går med förlust? Jag ser två möjliga förklaringar.

  • Att det kommunalt drivna äldreboendet faktiskt går med vinst, det också, men att kommunen har andra verksamheter som kanske inte går lika bra. Därmed överför kommunen äldreboendets vinst till andra verksamheter för att täcka en förlust där. På så sätt ”syns” inte vinsten, då den används på annat håll. Det privat drivna äldreboendet har inga andra verksamheter att överföra vinsten till, utan vinsten delas helt enkelt ut till ägarna.
  • Att det privata äldreboendet är mer kostnadseffektivt och att det kommunala äldreboendet slösar pengar. Med andra ord är en enhet äldreomsorg billigare på det privat drivna äldreboendet än på det kommunalt drivna.

Om den första förklaringen är korrekt är det inte så farligt. En kommun ägnar sig åt mängder av verksamheter och i mina öron låter det väldigt sunt att överföra pengar från där det finns i överskott till där det finns underskott. Om däremot den andra förklaringen är korrekt är det mer allvarligt. Det betyder att kommunal verksamhet slösar med skattemedel, så att vi får färre enheter äldreomsorg för samma summa pengar än vad vi kunde ha fått. Jag tror mer på att den första förklaringen är korrekt, rent generellt. Så klart förekommer det slöseri med skattemedel i våra kommuner, men jag tror inte det är hela förklaringen.

Argument 3 är ett rent ideologiskt ställningstagande. Den som använder sig av det bryr sig inte huruvida privat driven välfärd uppvisar kvalitetsbrister. Man tycker helt enkelt att vår välfärd ska drivas av kommuner, landsting och stat. Jag håller inte med, men som sagt är det ett ideologiskt ställningstagande som det inte riktigt finns faktiska argument vare sig för eller emot.

Argument 4 bygger på förutfattade meningar om att det är ”ondska” att vilja tjäna pengar; att bry sig om människor och att tjäna pengar inte är förenliga. Dessutom ställs det upp en falsk motsättning i att det inte går att erbjuda bra välfärd och samtidigt tjäna pengar. Om vi vänder på resonemanget: är det ”godhet” att gå med förlust? Alla verksamheter, företag som kommuner/landsting/stat, bör gå med vinst eller i alla fall inte gå med förlust. Annars är verksamheten inte hållbar.

Beänk en familjs ekonomi där det månad efter månad flödar ut mer pengar än det kommer in. Hur många månader eller år är det möjligt innan ekonomin kollapsar? En familj i den situationen kan inte åka på semester (i alla fall inte utan lånade pengar, vilket ytterligare förvärrar problematiken). Familjer i ekonomisk kris hamnar ofta förr eller senare i relationskris. Titta på Lyxfällan för exempel på detta. Samma sak gäller för företag och andra verksamheter. Om inte inkomsterna kan täcka utgifterna kan verksamheten bara överleva så länge dess sparade kapital finns. Efter det är det konkurs som gäller. Vem vinner på det? Hur många äldre kan få hjälp att duscha om äldreboendet gått i konkurs?

Argument 5 håller jag helt med om. Elever, barn, äldre och funktionsnedsatta är inte i position att granska verksamheten de nyttjar. Inte heller ska de avkrävas det ansvaret. Saken är dock den att i min mening är det inte dessa personer som är verksamhetens faktiska kunder; det är kommunen. Kommunen har det slutliga ansvaret att se till att elever får bra utbildning, att barn och äldre får en bra omsorg och att funktionsnedsatta får bra assistans eller andra insatser. Detta gäller såväl i kommunalt drivna som i privat drivna verksamheter. Således är det kommunen som ska granska att verksamheterna sköter sig. Även Socialstyrelsen säger samma sak i deras rapport jag hänvisade till tidigare: att kvaliteten bör säkerställas inte bara i privat drivna verksamheter, men även i kommunalt drivna verksamheter.

Det är uppenbart att skandaler såsom John Bauer-koncernens konkurs och Carema Cares blöjvägningar varit möjliga delvis på grund av kommunens bristfälliga granskning. Verksamheter som inte håller kvalitetskraven ska naturligtvis inte få bedriva välfärd. Det är antagligen de flesta överens om. Frågan huruvida privat driven välfärd granskas hårdare än offentligt driven välfärd, och i vilken utsträckning det påverkar allmänhetens bild av densamma är ämnet i kandidatuppsatsen Äldreomsorg i svensk dagspress – en kritisk diskursanalys.

Som en slutnotis kan nämnas att stoppa vinster i välfärden möjligen strider mot EU-rätt. Att hindra människors gjorda investeringar att ge avkastning kan enligt Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg liknas vid en så kallad expropriation, ett förfarande som den ryska staten blev fälld för när den förstatligade oljebolaget Yukos.