Ny artikelserie om dejting

Jag ska börja med en ny artikelserie här på bloggen: dejting. Den ska handla om mina tankar och erfarenheter. I nuläget vet jag inte exakt vad jag specifikt kommer skriva om, men det kommer att visa sig.

Idén till det här kom från att jag länge funderat på att börja nätdejta. Jag har gjort det av och an, rätt halvhjärtat förut. Nu vill jag dock pröva det på nytt, lite mer seriöst den här gången. För att hjälpa mig på traven, har jag tänkt skriva om det. Då tänkte jag också att varför inte göra det på bloggen. Kanske det är någon som finner min resa genom dejtingens värld intressant, lärorik eller helt enkelt rolig att läsa.

Välkommen!

Internationella kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är en dag som är till för att uppmärksamma den situation som alltför många kvinnor världen över befinner sig i: förtryck, otrygghet och fattigdom. Internationella kvinnodagen innebär även en hyllning till kvinnor och deras viktiga men ofta bortglömda bidrag till forskningen, näringslivet, politiken och samhället.

 

Kvinnors situation är mycket värre i fattiga delar av världen än här i Sverige och andra rika länder. I fattiga länder är barnafödande en av de största dödsorsakerna bland kvinnor, på grund av undernäring, ohygieniska förhållanden och bristande tillgänglighet till sjukvård. Dessutom skaffar sig familjer i fattiga länder många barn, dels på grund av tillgången på och kunskapen om preventivmedel är låg, dels på grund av att många barn (speciellt pojkar) ger familjen en ökad trygghet, bland annat i form av extra händer i jordbruket. En sorts pension, kan man säga.

Många religioner är i sina mest konservativa tolkningar starkt kvinnoförtryckande. Jag tänker främst på kristendomen och islam, de religioner jag känner bäst. I både Bibeln och Koranen finns beskrivet hur kvinnor har sämre rättigheter än män, och i vissa fall till och med kan jämställas värdemässigt med djur och mannens egendom.

Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet mellan könen. Vi har inte alls kvar några av de mer påtagligt kvinnoförtryckande lagar och levnadssätt vi hade förr. Kvinnor får rösta, tjäna pengar och arbeta med samma saker som män; kvinnor blir myndiga vid samma ålder som män; kvinnor kan bestämma om och när de ska ha barn; det är inte längre lagligt att slå sin hustru, sambo eller flickvän.

Dock har vi en hel del kvar att göra för att kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män. Ett exempel är att kvinnor i näst intill alla yrkesgrupper har lägre lön än män. En av orsakerna är troligen att kvinnor i större utsträckning än män arbetar deltid för att bland annat ta hand om sjuka barn och gamla föräldrar. Ingångslönerna är också ofta lägre bland kvinnor än män. En kartläggning fackförbundet Sveriges ingenjörer gjorde år 2011 av nyutexaminerade ingenjörer visade att skillnaden på kvinnors och mäns ingångslöner var knappt 900 kr.

 

Gamergate började med att spelutvecklaren Zoe Quinn släppte ett spel som hyllades av kritiker, men sågades av vanliga spelare. Quinns före detta pojkvän anklagade henne för att ha haft ett förhållande med en speljournalist för att få bra recensioner på sitt spel. Både spelindustrin och spelkulturen är i stora delar manschauvinistisk. Det Quinn anklagades för spädde på föraktet mot kvinnor som redan fanns.

Det finns en legitim diskussion att föra om huruvida speljournalistiken är tillräckligt kritisk mot spelindustrin, eller om den endast agerar megafon åt densamma. Gamergate handlar inte om den diskussionen, i alla fall inte längre. Dessutom borde väl kritiken landa på journalisten i första hand och inte på spelutvecklaren.

Gamergate har utvecklats till en styggelse som göder rent kvinnohat och måste stoppas. Kvinnor inom spelindustrin har fått ta emot hot om våldtäkt och mord. De som reser sig till försvar för dessa kvinnor drabbas av samma typ av hat. När jag läser om hur Zoe Quinn, Brianna Wu, Anita Sarkeesian och många andra behandlas av människor som kallar sig ”gamers” (spelare) blir jag illamående.

Jag älskar spel och jag tänker mig en karriär som spelutvecklare, men jag skäms för att tillhöra en kultur som är så pass fientligt inställd till kvinnor. För mig handlar spel om inkludering, gemenskap, samarbete och glädje. Sorgligt nog får många kvinnor inte uppleva detta, då de utsätts för allt ifrån vardagssexism under onlinespelande, till rena dödshot. Här vill jag tipsa om Anita Sarkeesians utmärkta videoserie om hur kvinnor porträtteras i spel: Tropes vs. Women in Video Games.

 

Så, varför behövs en internationell kvinnodag? Jag tycker det är tyvärr ganska uppenbart varför.

Förslag på förbättringar av spelet Monopol

I ett tidigare inlägg beskriver jag tre saker som jag tycker är dåligt med brädspelet Monopol. I detta inlägg föreslår jag förbättringar av spelet, med utgångspunkt från de saker jag nämnde i det tidigare inlägget.

 

Problem 1: Spelet är för långdraget

Det första problemet jag beskrev var att jag tyckte att en spelomgång tog alldeles för lång tid att spela. Anledningen till det är att spelet inte avslutas förrän alla utom en spelare gått i konkurs. Att spelet till största delen styrs av slumpen gör att det kan ta ett bra tag innan det sker.

Det finns många olika åtgärder för att skynda på spelet. En åtgärd är att sätta en tidsgräns; att spelomgången bara får ta en viss tid i anspråk och den som har mest pengar när tidsgränsen nåtts har vunnit. Det skulle kännas konstruerat och onaturligt att sluta på det sättet. Bättre är då att sätta en pengagräns för spelarna att uppnå, till exempel att den första spelaren vars totala förmögenhet (kontanter, fastigheter och hus/hotell) uppgår till ett hundra tusen kronor vinner spelomgången. Jag är ingen stor påhejare för påtvingade och artificiella gränser, så för mig går även den åtgärden bort.

Den åtgärd jag tror skulle lösa problemet är att reducera betydelsen av slumpen i spelet. Bort med att en spelare behöver landa på den specifika fastigheten som denne vill köpa. Måhända bör en spelare även kunna handla med fler fastigheter än en per drag. Ett förslag är att spelaren vars tur det är får göra ett val: antingen göra två fastighetsaffärer, eller göra en fastighetsaffär och en hus-/hotellaffär. Nu tänker jag mig ett spel där brädet inte har någon betydelse för köp av fastigheter.

 

Problem 2: Den som får en bra start, behåller ledningen

Det andra problemet är att spelet inte har någon utjämnande mekanik, så att den som har tur i början och därmed får en bra start, behåller ledningen igenom hela spelet. Hamnar spelaren på de ”rätta” fastigheterna (får hela gator) är det svårt för motståndarna att stå emot. Eftersom det är endast när alla fastigheter av samma färg har samma ägare, som hus och hotell kan byggas, leder det till att den som har hela gator inte vill byta fastigheter med motspelarna.

Jag kommer att tänka på många olika spännande saker som kan göras för att åtgärda detta problem. En sak är att utnyttja korthögarna Allmänning och Chans mycket mer än vad originalspelet gör gällande. Varför inte ha kort som leder till att slumpmässigt valt hus/hotell brinner upp. Har inte försäkringspremien betalats får spelaren ingen ersättning. Förslagsvis kan spelaren få valet att betala en försäkringspremie för varje fastighet, hus och hotell i sin ägo varje gång denne passerar Gå. Denna spelmekanik ökar självklart komplexiteten, vilket kanske inte är önskvärt i ett familjespel. Uppgiften som läraren gav oss var dock att försöka göra Monopol till ett hobbyspel som även vuxna kan tycka om, så jag låter mitt förslag stå kvar.

 

Problem 3: Spelet innehåller för mycket chans och slump

Det här är ett problem i mångt och mycket på grund av personliga preferenser. Somliga tycker om spel som innehåller mycket chans och slump. Jag gör det inte. Det är en av anledningarna till varför jag hellre sparar i värdepapper än köper Trisslotter. Vinner jag i ett spel eller går det bra för mig ekonomiskt ska det bero på min skicklighet och duglighet, inte för att jag hade tur.

Jag har berört detta i både problem 1 och problem 2. Egentligen är detta mitt största problem med Monopol. Hur stor del spelar slumpen in i en persons investeringar? Tänk att du ska göra en större affär, till exempel köpa en bostad, sälja sommarstugan eller investera ett arv i aktier. Hur troligt är det att du gör det utan att planera i förväg, eller helt slumpartat gör affären? Om du vill köpa fastigheter i Stockholm behöver du inte fysiskt befinna dig på platsen vid ett givet ögonblick.

Ett sätt att åtgärda detta problem i Monopol och minska slumpens inverkan är att tillåta handel med fastigheter i varje drag. Handel med hus och hotell tillåts varje drag, så varför inte även fastigheterna?

Inför valet 2014: Vinster i välfärden

Detta är den fjärde och sista delen av min bloggserie inför valet 2014. Jag har tidigare skrivit om vikten att underlätta för företagare, invandringens historia och vilka skäl det finns att ha invandring, samt om skatternas utformning om mina visioner om ett bra skattesystem. Nu har turen kommit till det väl debatterade ämnet vinster i välfärden.

 

Bakgrund

Sen 1992 har så kallade friskolor varit tillåtna. Friskolor drivs av företag, ekonomiska föreningar eller ideella kooperativ och föreningar. 2007 blev det tillåtet för vinstdrivande företag att bedriva vård. Ingen har väl missat den heta potatis som vinster i välfärden blivit den senaste tiden. Ofta blir känslorna upprörda när ämnet förs på tal. Men är det så att känslorna får styra mer än faktiska förhållanden?

Enligt tidningen Dagens samhälle gör det genomsnittliga företaget inom välfärdssektorn en vinst efter skatt på omkring fyra procent av omsättningen. Mellan 35 och 50 procent av det delas ut till ägarna som vinst, resten återförs till verksamheten. Med andra ord är det omkring två-tre procent som tas ut i vinst, ut ur verksamheten. Detta motsvarar ungefär samma andel av omsättningen som kommunen bör gå med vinst. Dagens samhälle har också tittat på riskkapitalbolagens resultat. Många av dessa bolag har visat negativt resultat; förlust, för att tala klarspråk. Tidningen ETC pekar däremot på långt mer positiva siffror. Som exempel nämns Attendo Care, där tio procent av skattepengarna gick ”till annat än välfärd”.

Stämmer det att massor av skattemedel går rakt ned i privata företagares fickor? Det är svårt att få klarhet i fakta, eftersom frågan är så politiserad och polariserad. Det är synd, för det torde gå att ta reda på objektivt om vilka effekter vinstdrivna verksamheter har på välfärden.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Att ha en god kvalitet på skolan, vården och omsorgen är mycket viktigt för mig. Vården av de sjuka och omsorgen om våra barn, äldre och funktionsnedsatta är bland det mest fundamentala tjänster ett samhälle ska erbjuda. Samtidigt värnar jag om företag och företagarens egenbestämmande. Frågan är huruvida privata vinstintressen är förenliga med att bibehålla en hög kvalitet i välfärdssektorn.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) ställer sig positiva till att företag i välfärdssektorn ska få ta ut vinst. De hänvisar bland annat till att vinst spelar en nyckelroll i det privata näringslivet, men även att inte många vänder sig emot att till exempel läkemedelsbolag som säljer läkemedel till vården och omsorgen eller byggbolagen som bygger skolbyggnaderna tar ut vinst. Vänsterpartiet är det enda partiet i riksdagen som går till val på att införa ett generellt vinstförbud.

I Sveriges televisions partiledarutfrågning med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin redogörs för Miljöpartiets hållning. De är samma som Vänsterpartiet emot att skattepengar tillåts lämna företagen i form av vinst, men med en i mitt tycke mycket intressant skillnad. Där Vänsterpartiet kategoriskt säger nej till all form av vinstuttag, gör Miljöpartiet skillnad på skattemedel och annat kapital som företaget tar in, till exempel via ägare och bank. Det kapital som samhället skjuter till ska till hundra procent gå tillbaka till verksamheten. Däremot ska företagen få förfoga över övrigt kapital som de själva önskar: dela ut allt i vinst, låta allt gå tillbaka till verksamheten eller en blandning av de två.

 

Mina egna åsikter

Denna fråga har kommit att bli mycket infekterad och slagorden haglar från alla håll. Som jag har uppfattat det finns det några huvudargument mot vinster i välfärden. Jag listar dem nedan och sen försöker jag att bemöta dem.

  1. Skattemedel ska enbart gå till det de är ämnade för, det vill säga välfärd.
  2. Hur kan företag ta ut en vinst, när offentligt drivna verksamheter går med förlust? Offentligt drivna verksamheter håller en högre standard som kostar mer. Det är därför privata företag kan ta ut vinst.
  3. Välfärd ska drivas av offentliga utförare.
  4. Privata företag tänker främst på pengar och inte på att erbjuda bra välfärd.
  5. En elev på en friskola eller en äldre människa på ett äldreboende ska inte behöva granska kvaliteten i verksamheten och inte heller granska årsredovisningarna.

Argument 1 är lätt att bemöta. Vid en första anblick verkar detta argument vettigt och sunt. Men vid en närmare granskning börjar i alla fall jag undra vad egentligen som innefattas i ”gå till välfärden”. Är en högre lön till de anställda en kostnad som kan hänföras till att ”gå till välfärden”? En bättre betald arbetskår bidrar till en mer nöjd och mer produktiv arbetskår, och som i sin tur leder till ett mervärde för välfärden. Varför skulle inte dessa samband gälla för ägarna som får vinst? Om ägarna får vinst, torde de bli mer nöjda och produktiva. Värt att komma ihåg är att ägare inte är anställda i företaget och därmed inte får lön. Vinsten är lönen. Samma sak gäller för alla enmansbolag oavsett bransch. Vill jag ha lön från mitt bolag får jag ta av min vinst. Ingen vinst den här månaden? Nähä, då blir det ingen lön, heller.

Dessutom är det mycket av skattemedel som redan idag går till annat än tillbaka till välfärden. Läkemedelsbolag tar ut en stor vinstmarginal på sina produkter; produkter som i stor utsträckning köps av samhället, det vill säga betalas med skattemedel. Läromedel är ett annat exempel på en produktkategori som betalas till den största delen av skattemedel.

Argument 2 är en mycket relevant fråga, men premissen att offentligt drivna verksamheter håller högre kvalitet är felaktig. Enligt Socialstyrelsen fanns 2012 inga tydliga kvalitetsskillnader mellan privat och kommunal äldreomsorg. Om det inte finns några tydliga skillnader, hur kan det då komma sig att ett privat drivet äldreboende kan gå med vinst, medan ett kommunalt drivet äldreboende går med förlust? Jag ser två möjliga förklaringar.

  • Att det kommunalt drivna äldreboendet faktiskt går med vinst, det också, men att kommunen har andra verksamheter som kanske inte går lika bra. Därmed överför kommunen äldreboendets vinst till andra verksamheter för att täcka en förlust där. På så sätt ”syns” inte vinsten, då den används på annat håll. Det privat drivna äldreboendet har inga andra verksamheter att överföra vinsten till, utan vinsten delas helt enkelt ut till ägarna.
  • Att det privata äldreboendet är mer kostnadseffektivt och att det kommunala äldreboendet slösar pengar. Med andra ord är en enhet äldreomsorg billigare på det privat drivna äldreboendet än på det kommunalt drivna.

Om den första förklaringen är korrekt är det inte så farligt. En kommun ägnar sig åt mängder av verksamheter och i mina öron låter det väldigt sunt att överföra pengar från där det finns i överskott till där det finns underskott. Om däremot den andra förklaringen är korrekt är det mer allvarligt. Det betyder att kommunal verksamhet slösar med skattemedel, så att vi får färre enheter äldreomsorg för samma summa pengar än vad vi kunde ha fått. Jag tror mer på att den första förklaringen är korrekt, rent generellt. Så klart förekommer det slöseri med skattemedel i våra kommuner, men jag tror inte det är hela förklaringen.

Argument 3 är ett rent ideologiskt ställningstagande. Den som använder sig av det bryr sig inte huruvida privat driven välfärd uppvisar kvalitetsbrister. Man tycker helt enkelt att vår välfärd ska drivas av kommuner, landsting och stat. Jag håller inte med, men som sagt är det ett ideologiskt ställningstagande som det inte riktigt finns faktiska argument vare sig för eller emot.

Argument 4 bygger på förutfattade meningar om att det är ”ondska” att vilja tjäna pengar; att bry sig om människor och att tjäna pengar inte är förenliga. Dessutom ställs det upp en falsk motsättning i att det inte går att erbjuda bra välfärd och samtidigt tjäna pengar. Om vi vänder på resonemanget: är det ”godhet” att gå med förlust? Alla verksamheter, företag som kommuner/landsting/stat, bör gå med vinst eller i alla fall inte gå med förlust. Annars är verksamheten inte hållbar.

Beänk en familjs ekonomi där det månad efter månad flödar ut mer pengar än det kommer in. Hur många månader eller år är det möjligt innan ekonomin kollapsar? En familj i den situationen kan inte åka på semester (i alla fall inte utan lånade pengar, vilket ytterligare förvärrar problematiken). Familjer i ekonomisk kris hamnar ofta förr eller senare i relationskris. Titta på Lyxfällan för exempel på detta. Samma sak gäller för företag och andra verksamheter. Om inte inkomsterna kan täcka utgifterna kan verksamheten bara överleva så länge dess sparade kapital finns. Efter det är det konkurs som gäller. Vem vinner på det? Hur många äldre kan få hjälp att duscha om äldreboendet gått i konkurs?

Argument 5 håller jag helt med om. Elever, barn, äldre och funktionsnedsatta är inte i position att granska verksamheten de nyttjar. Inte heller ska de avkrävas det ansvaret. Saken är dock den att i min mening är det inte dessa personer som är verksamhetens faktiska kunder; det är kommunen. Kommunen har det slutliga ansvaret att se till att elever får bra utbildning, att barn och äldre får en bra omsorg och att funktionsnedsatta får bra assistans eller andra insatser. Detta gäller såväl i kommunalt drivna som i privat drivna verksamheter. Således är det kommunen som ska granska att verksamheterna sköter sig. Även Socialstyrelsen säger samma sak i deras rapport jag hänvisade till tidigare: att kvaliteten bör säkerställas inte bara i privat drivna verksamheter, men även i kommunalt drivna verksamheter.

Det är uppenbart att skandaler såsom John Bauer-koncernens konkurs och Carema Cares blöjvägningar varit möjliga delvis på grund av kommunens bristfälliga granskning. Verksamheter som inte håller kvalitetskraven ska naturligtvis inte få bedriva välfärd. Det är antagligen de flesta överens om. Frågan huruvida privat driven välfärd granskas hårdare än offentligt driven välfärd, och i vilken utsträckning det påverkar allmänhetens bild av densamma är ämnet i kandidatuppsatsen Äldreomsorg i svensk dagspress – en kritisk diskursanalys.

Som en slutnotis kan nämnas att stoppa vinster i välfärden möjligen strider mot EU-rätt. Att hindra människors gjorda investeringar att ge avkastning kan enligt Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg liknas vid en så kallad expropriation, ett förfarande som den ryska staten blev fälld för när den förstatligade oljebolaget Yukos.

Inför valet 2014: Skatter

Detta är det tredje blogginlägget av fem som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps med jämna intervall fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Dagens blogginlägg har ämnet skatter.

 

Bakgrund

Skatter är statens, landstingens och kommunernas sätt att ta betalt av oss medborgare för alla de tjänster som de levererar, såsom sjukvård, skola, vägar, polisväsende, post och äldreomsorg. I Sverige betalar vi skatt efter inkomst; ju mer en människa tjänar, desto mer skatt betalar hon. Vi har även en så kallad progressiv skatt, det vill säga att det om en människas inkomst överstiger vissa nivåer, ökar andelen av inkomsten som ska betalas i skatt. Ett annat system som ofta nämns i debatter är platt skatt. Till skillnad från vad många tror handlar det inte om att alla ska betala lika mycket skatt i kronor räknat, utan att alla betalar en lika stor andel av sin inkomst.

Skatteverkets webbplats kan läsas att på en inkomst om 8 300 kr/månad ska 13 % eller 1 100 kr betalas i skatt; på en inkomst om 25 000 kr/månad ska 23 % eller 5 700 kr betalas; på en inkomst om 42 000 kr/månad ska 29 % eller 12 000 kr betalas; på en inkomst om 83 000 kr/månad ska 43 % eller 36 000 kr betalas. Om en platt skatt på 23 % (den nivå de flesta idag betalar) skulle tillämpas skulle det innebära att den som tjänar 8 300 kr/månad skulle betala 830 kr mer i månaden i skatt, medan den som tjänar 83 000 kr/månad skulle betala 17 000 kr mindre i månaden.

Skatter kan grovt delas in i tre kategorier. Dessa är

  • skatter på arbete
  • skatter på ägande, såsom fastighetsskatt, bilskatt, förmögenhetsskatt och diverse skatter på kapitalinnehav
  • skatter på konsumtion, såsom tobaksskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Skatt är någonting som berör oss alla. Alla betalar skatt, men alla får också del av de tjänster som betalas av skatten. Det är ett mycket viktigt instrument för att jämna ut skillnader mellan människor med stora behov och människor med lite mindre behov. Frågan är dock hur vi ska balansera en hög servicenivå från samhället och att ge människor frihet att disponera över sina intjänade inkomster.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Skatterna är en av de frågor där skillnaderna mellan partierna (eller åtminstone blocken) är som störst. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) vill sänka skatter på arbete och i viss mån också ägande. Deras motivering är att genom att göra det billigare och mer lönsamt att arbeta, kommer fler att både vilja arbeta mer och kunna arbeta mer, i och med att det blir billigare för företag att anställa. Fler människor i arbete innebär fler som betalar skatt, vilket i sin tur innebär mer skatteintäkter att fördela till samhällstjänster som kommer alla till del.

De rödgröna (Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet) vill däremot höja i princip alla skatter, eller i alla fall inte sänka dem. Mest positivt till skattehöjningar är Vänsterpartiet som anser att för att samhället ska kunna bibehålla en hög servicenivå måste samhället öka sina skatteinkomster. De rödgröna tror inte att sänkt skatt ökar antalet människor i arbete. Däremot gynnar det de som redan har gott ställt, menar de. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna och införa ett femte jobbskatteavdrag. I skattefrågor är de därmed närmare Alliansen än de rödgröna. Även Kristdemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna.

 

Mina egna åsikter

Jag har en funktionsnedsättning och jag behöver personlig assistans. Det kostar mycket pengar: år 2012 uppgick de totala kostnaderna för assistansersättning till 26 miljarder kronor. Jag är därmed väl medveten om vikten av ett fungerande skattesystem som kan tillgodose mina och alla andras behov. Däremot är jag inte övertygad om att det bästa sättet att skaffa höga skatteinkomster till samhället är att höja skatterna, i alla fall inte generellt.

En lägre skattesats kan i vissa fall leda till ökade skatteintäkter, eftersom om det blir mindre lönsamt att arbeta, kommer vi att arbeta mindre. Därför är jag för en låg skatt på just arbete. Hur låg kan jag inte svara på. Jag vill absolut inte att samhällets servicenivå minskas i någon större omfattning. Jag håller med den folkpartistiske riksdagsledamoten Gunnar Andrén om att det är bättre för ett lands ekonomi att höja skatten på konsumtion än på arbete.

Jag ogillar skatt på ägande. Inte heller skatt på kapitalinkomster är bra, tycker jag. Som jag uppfattar det är skatt på ägande (kapital, fastigheter, fordon och så vidare) ett sätt att dels omfördela resurser från de som har stora tillgångar till de som inte har det, dels öka omsättningen av pengar så det inte finns en mängd kapital som inte gör någon nytta. Det finns dock flera problem med skatt på ägande.

  • Först och främst anser jag att det är det principiellt fel att beskatta ägande, eftersom det leder till dubbel- eller trippelbeskattning. Tänk dig två personer, Albert och Beatrice. Båda har lika stor inkomst. Albert tycker om att gå på bio, så han spenderar de pengar som blir över på det (alltså konsumtion). Han betalar först skatt på sin inkomst, sen betalar han skatt i form av moms på sina biobesök. Beatrice sparar sitt överskott varje månad för att ha råd att göra en jorden runt-resa (också konsumtion). Hon köper fonder för ett fast belopp varje månad. Innehavet av fonderna beskattas, även fast hon inte säljer dem. När hon efter ett par år (och några beskattningar) väljer hon att sälja sina fonder för att kunna göra sin resa. Hon skattar då först på vinsten hon gör av försäljningen, sen skattar hon i form av moms på resan. Beatrice beskattas alltså hårdare för att hon är duktig att göra som man får lära sig i skolan: sparar.
  • Det finns många människor, främst äldre, som äger villor som har stigit kraftigt i värde. Därmed har deras fastighetsskatt höjts, samtidigt som de kanske har en knaper pension. Att sälja villan och flytta till en hyres- eller bostadsrätt skulle dels vara emotionellt och fysiskt ansträngande, dels kanske inte minska månadskostnaderna (speciellt om huslånet är avbetalat). Då befinner dessa människor sig i en situation där de har ett stort kapital i form av villan som de inte kan göra sig av med, men som kostar dem skjortan fastän deras inkomst inte alls är stor.
  • Svenska hushåll är mycket skuldsatta. Att bestraffa sparande ter sig för mig bakvänt. Vi borde premiera sparande och ägande, jämfört med slösande och belåning.

Angående skatt på kapitalinkomster, det vill säga ränteinkomster, aktieutdelningar och så vidare, anser jag att höjda nivåer som gör det dyrare och mindre attraktivt att investera i Sverige bidrar till att flytta kapital ut ur Sverige. Vem tjänar på att landet får mindre investeringar och därmed mindre skatteintäkter?

Till sist det jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget i denna serie, nämligen att jag hellre vill se att platt skatt än progressiv skatt ska tillämpas i Sverige. Jag har några anledningar.

  • Det känns inte rättvist att en människa med hög inkomst som redan betalar mycket i skatt (i kronor räknat) ska betala ännu mer (en högre procentsats). Den personen bidrar ändå mycket till samhället.
  • Om en människa tjänar mindre och mindre på att anstränga sig och arbeta mer, minskar hennes incitament att arbeta. De flesta yrkesgrupper förlorar ekonomiskt på att studera på högskolan, jämfört med att börja arbeta i samma bransch direkt efter gymnasiet. Det är antagligen en stor förklaring till varför Sverige har brist på specialistsjuksköterskor såsom barnmorskor; det lönar sig helt enkelt inte att studera vidare.

Det vore en bättre lösning att ha platt skatt tillsammans med väl avvägda grundavdrag för att se till att människor med de allra lägsta inkomsterna klarar sig ekonomiskt.

Mycket att göra

Jag har planerat att skriva åtta inlägg om olika politiska frågor. Dessa skulle komma ut varje onsdag och lördag fram till valet den 14 september. Tyvärr måste jag meddela att jag inte kommer att hinna skriva de resterande sex inläggen i tid innan valet. Anledningen är att jag fått mycket att göra, bland annat uppdrag i företaget, studier som börjar nästa vecka och några privata åtaganden. Jag ska dock försöka hinna med några till, men jag kan inte säga några fasta datum när de kommer, eller vilka ämnen som blir kvar. Håll utkik efter dem, eller ännu hellre: prenumerera gärna på den här bloggen, så missar du inga inlägg.

Inför valet 2014: Invandring

Detta är det andra blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Dagens, något försenade, blogginlägg har ämnet invandring.

 

Bakgrund

Sverige var inget stort invandringsland förrän efter andra världskriget. Innan dess var Sverige i huvudsak ett land människor utvandrade ifrån. Hela en och en halv miljon svenskar utvandrade under perioden 1850-1930, mestadels till USA. Detta motsvar 15-20 procent av alla svenskar som föddes på slutet av 1800-talet. Under 1950-talet ökade arbetskraftsinvandringen. Våra grannländer och forna Jugoslavien var de främsta ursprungsländerna för de nya svenskarna. På 1980- och 1990-talen tog Sverige emot ett ökat antal flyktingar från oroligheter runt omkring i världen: Chile, Polen och forna Jugoslavien. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet ledde till att utvandringen ökade. På senare år ser vi fler människor som söker asyl, på grund av oroligheter i vår omvärld. Även anhöriginvandringen har ökat.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB), som mäter vilket skäl människor som bosätter sig i Sverige har, var 29 % anhöriginvandrare år 2011. 12 % hade bosatt sig i Sverige av asylskäl och 15 % bodde här antingen för arbete eller för studier. Det bör noteras att SCB inte har någon uppgift på hela 41 % av de som bosatte sig i Sverige år 2011. Anledningen är att människor som är födda i Norden eller inom EU inte behöver uppge skäl till bosättning. In- och utvandring har historiskt sett alltid kunnat förklaras av en specifik händelse, till exempel att missväxt i Sverige och högkonjunktur i USA var en bidragande orsak till att så många svenskar utvandrade till USA. Nu är det inte en specifik händelse som gör att Sverige har hög in- och utvandring,  utan många olika samtidigt.

 

Några begrepp

Ofta när invandring debatteras blandas begreppen ihop. I vilka situationer får egentligen en människa som invandrat uppehållstillstånd genom asyl (tillåtelse att vistas i landet utan att ha ett medborgarskap)? En människa kan få uppehållstillstånd i Sverige genom att vara så kallad flykting, så kallad alternativt skyddsbehövande eller så kallad övrig skyddsbehövande.

  • Flyktingar är, i enlighet med FN:s flyktingkonvention, människor som har en välgrundad rädsla för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk övertygelse, kön, sexuell läggning eller de som tillhör en viss utsatt samhällsgrupp.
  • Alternativt skyddsbehövande är, i enlighet med gemensamma EU-regler, människor som riskerar att dömas till döden, utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling eller som riskerar att skadas på grund av väpnad konflikt.
  • Övriga skyddsbehövande är, i enlighet med Sveriges utlänningslag, människor som inte kan återvända till hemlandet på grund av väpnade konflikter, svåra motsättningar inom hemlandet, miljökatastrofer eller har en välgrundad rädsla att utsättas för övergrepp.

Det finns även synnerligen ömmande omständigheter för de människor som inte uppfyller något av ovanstående krav, till exempel svårt sjuka människor som skulle ha svårt att få nödvändig vård i sitt hemland.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Först och främst anser jag att det är vår moraliska skyldighet att hjälpa människor i nöd, oavsett om de är födda här i Sverige, bosätter sig här senare i livet eller aldrig sätter sin fot i Sverige. Vi bor i ett av världens rikaste och mest välmående länder, så vi har både en skyldighet och en möjlighet att hjälpa de människor som inte är lika lyckligt lottade. Dessutom bor det rätt få människor i Sverige och vi behöver vara fler som arbetar och betalar skatt för att kunna upprätthålla den goda välfärd som vi svenskar vant oss vid. Vi blir också äldre och äldre, vilket lägger ännu mer press på välfärdssystemet.

 

Vad tycker riksdagens partier?

I riksdagen är det egentligen bara ett parti som utmärker sig i frågan om invandring: Sverigedemokraterna. Alla de andra partierna vill ha en generös men reglerad invandring. Sverigedemokraterna vill däremot kraftigt begränsa invandringen för att på ett bättre sätt kunna integrera de människor som redan är bosatta här. De är också principiellt emot ett mångkulturellt samhälle.

 

Mina egna åsikter

Jag är för en stor invandring till Sverige, men även en stor utvandring. Jag är övertygad att fri rörlighet av människor, kulturer och idéer är i grunden gott. Samtidigt som jag förstår varför vi inte kan ha oreglerad invandring, har jag svårt att förstå hur vi har rätt att neka människor rätten till att ta del av det välstånd som vi tar för givet, bara för att vi råkar vara födda här.

Som jag redan har beskrivit är mitt huvudargument för en generös invandringspolitik av moralisk natur. När världen runt omkring oss brinner av krig, diktatur, miljökatastrofer, fattigdom, vattenbrist och så vidare, vad har vi då för rätt att neka människor hjälp? Självklart kan vi hjälpa omvärlden i de drabbade områdena genom bistånd och så vidare, men vad säger vi till de människor som tar sig till Sveriges gränser? Ska vi bara skicka tillbaka dem till krig och fattigdom? Nej, jag tycker inte det.

Dessutom har jag ett till argument, om nu inte det moraliska argumentet övertygar: Sverige tjänar ekonomiskt på invandring. Jag motsätter mig att se människor som antingen närande eller tärande; att se dem som ett tal i en kalkyl. Om jag ändå ska göra det har Joakim Ruist, forskare i internationell migration vid Handelshögskolan i Göteborg, visat att den oreglerade invandring från Bulgarien och Rumänien som Sverige har haft sen dessa båda länders inträde i EU år 2007 haft positiv nettoeffekt på svensk ekonomi.

I Sverige arbetar många invandrare. Hur skulle det ha sett ut om de inte fanns? Vi skulle helt plötsligt sakna läkare, tandläkare, taxi- och busschaufförer, lärare, snickare… ja, egentligen människor från alla möjliga yrkesgrupper. Visserligen skulle en del arbeten kunna täckas upp av arbetslösa svenskar, men jag tror inte att alla arbeten som invandrare har skulle kunna täckas upp.

Tre saker som är dåligt med spelet Monopol

Jag går en kurs i speldesign. Kursen är tillgänglig på Udemy för (i skrivande stund) ca 400 kr, och jag rekommenderar den varmt till alla som är intresserade att lära sig mer om att designa bräd- eller tv-spel. Kursmaterialet är enormt och läraren dr Lew Pulsipher är mycket duktig. En övning är att fundera på vad som är dåligt med brädspelet Monopol. Sen ska vi fundera på hur man skulle kunna förbättra det.

Först ska sägas att det var länge sen jag spelade Monopol. Nåväl, jag ska försöka minnas tillbaka till då jag spelade det. För den som vill påminna sig om reglerna för Monopol (pdf), klicka på länken.

  • Spelet är alldeles för långdraget. Det är en av de främsta anledningarna till att jag inte vill spela Monopol. Jag vill minnas att en spelomgång kunde ta mer än en spelkväll i anspråk. Detta är givetvis inte roligt, särskilt inte för de spelare som det går dåligt för. Allt blir en lång och utdragen pina till det oundvikliga slutet, vilket för mig till nästa punkt.
  • Monopol gynnar spelare som det gått bra för i början och missgynnar spelare som det gått dåligt för. Det finns näst intill ingen utjämnande mekanik för att alla ska ha chansen att vinna. I ett familjespel som Monopol som bygger så mycket på att även barnen kan vara med och ibland också vinna, är det en dålig egenskap.
  • Mina favoritspel är strategiska, eller åtminstone taktiska, i sin natur. Monopol är varken eller. Det är alldeles för mycket chans i och med tärningsslag. Du har på intet sätt någon nytta av att vara duktig och ha en strategi. Visserligen finns det en strategi; att köpa allt tärningen för dig till, men man kan inte påverka vilka rutor man hamnar på. Alltså är det den som har tur med tärningarna (främst i början av spelet) som har störst chans att vinna.

Det var i alla fall tre saker som jag tycker är dåligt med Monopol. Det var som sagt länge sen jag senast spelade, så det är möjligt att det finns saker som jag tycker är dåliga, men som inte jag tagit upp här. Jag återkommer med ett blogginlägg där jag ger förslag på förbättringar.

Inför valet 2014: Företagande

Detta är det första blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Först ut är företagande.

 

Bakgrund

Med företagande menar jag här företag i privat sektor; inte till exempel kommunala bolag. Av alla sysselsatta personer (både de som är anställda och de som är egna företagare) år 2013 fanns hela 72 % i privat sektor (inklusive egna företag). Villkoren för företag i Sverige är därför en angelägenhet för väldigt många. Dessutom är näst intill alla människor konsumenter av varor och tjänster företagen tillhandahåller.

Allt fler svenska företag flyttar sin produktion utomlands. Orsakerna är antagligen många, men en delförklaring är Sveriges höga kostnader att anställa. I Svenskt näringslivs rapport Den stora utmaningen som gavs ut 2004, står det att läsa att arbetskraftskostnaden per timme och arbetare i ett typiskt industriföretag var 196 kr i Sverige och 22 kr i Lettland.  I samma rapport nämns en SIFO-undersökning om svenska folkets inställning till företagande. En majoritet av de utfrågade sa sig inte vara benägen att betala ett högre pris för varor och tjänster producerade i Sverige. Dyrare arbetskraftskostnader leder till dyrare konsumentpris, vilket vi enligt undersökningen inte är beredda att betala.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Jag är själv egen företagare sen nio månader. Än så länge har jag inga anställda, därmed påverkas jag inte nämnvärt av de höga arbetskraftskostnaderna. Det jag tycker är viktigt att det är lätt att bokföra mitt företag; att reglerna gällande skatt, moms och annat är tydliga och enkla att förstå; och att den eventuella vinsten jag förhoppningsvis kommer göra inte äts upp av skatter och avgifter.

 

Vad tycker riksdagens partier?

När det gäller anställdas löner är riksdagens partier tämligen överens. Det är egentligen bara Folkpartiet som är beredd att sänka löner (specifikt ingångslöner för unga och lågutbildade). Däremot är arbetsgivaravgifter en stridsfråga. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) har redan sänkt arbetsgivaravgifterna (särskilt för unga) och vill fortsätta göra det, för att på så sätt göra det billigare och mer attraktivt att anställa. De tror att arbetslösheten då minskar.

Oppositionen är kluven. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill återställa nivån på arbetsgivaravgifter för unga och egenavgifter till den innan Alliansen tog regeringsmakten år 2006. Anledningen är dels att de anser inte att sänkta arbetsgivaravgifter leder till så många fler arbetstillfällen, dels för att få in mer pengar i statskassan. Dock vill Miljöpartiet ha kvar låga egenavgifter och även en låg krogmoms.

Jag ska ta upp frågan om skatter mer ingående i ett kommande blogginlägg. Generellt kan sägas att de partier som är för sänkta skatter är också för sänkta avgifter för företagare, och tvärtom.

 

Mina egna åsikter

Jag tycker om att driva eget. Jag tycker om själva tanken på privata företag. I min vision av det perfekta samhället driver nästan alla människor sina egna företag, antingen ensamma eller tillsammans med andra. Människor är inte nödvändigtvis involverade i bara ett företag. Jag tänker mig att en person som till exempel odlar och säljer basilika till kvarteret (en omsättning för låg för att ensamt kunna försörja en person) kan tillsammans med tre andra driva en bokhandel.

För att denna vision ska bli verklighet är det mycket som måste ändras, både attityd- och regelmässigt. Redan idag är det relativt enkelt att starta företag och även att driva det, i alla fall utan anställda. Jag vill att det ska bli enklare att kombinera företagande med till exempel studier eller en anställning, än vad det är idag. Jag vill bort från stordriftstankarna och införa mer småskalighet. Det är inte bra att vi har jättar i livsmedelsbranschen (Coop och ICA). Jag vill att man ska ha valet att köpa tomater från grannen, om man inte vill eller kan odla själv.

Jag inser att alla varken kan eller vill driva egna företag, med allt vad det innebär med momsredovisning, kassaregister, bokföring med mera. Självklart ska dessa människor kunna anställas av de som vill driva företag. Det ska vara lätt att anställa, men också lätt att avskeda om det visar sig att det inte fungerar. Som det ser ut idag är det oftast ett hårt slag att bli arbetslös, både ekonomiskt och psykiskt. Ekonomiskt, eftersom det kan ta lång tid innan man hittar ett nytt arbete; psykiskt för att det vi arbetar med i hög grad definierar vilka vi är. Dessutom känner många sig värdelösa som arbetslösa.

Arbete ska alltid löna sig, och det gäller även företagare. Om du är duktig på det du gör och därmed säljer mycket, ska du också få känna det i plånboken. Jag gillar inte att vi har progressiv skatt i Sverige, men mer om det i blogginlägget om skatter.

 

Nästa blogginlägg handlar om invandring. Vi ses på lördag, den 23 augusti!

Blog Action Day 2013: Mänskliga rättigheter

Idag är det Blog Action Day, en företeelse där tusentals bloggare runt omkring i världen skriver om samma ämne på en och samma dag. Syftet är att trycka upp årets ämne i sökrankningen för att ämnet ska få uppmärksamhet. Årets ämne är mänskliga rättigheter. Termen mänskliga rättigheter kan betyda många olika saker. Jag ska fokusera detta inlägg på mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och specifikt personlig assistans.

En bakgrund

Personlig assistans (pdf, 1,0 MB) är skild från hemtjänst på vissa punkter. Personlig assistans är tänkt att vara just personlig. Det är den som använder sig av personlig assistans som ska få bestämma när och hur assistansen ska utföras, samt av vilka personer.

Många har nog hört talas om att kraven för att få personlig assistans har skärpts den senaste tiden. Samhällets kostnader för den personliga assistansen har ökat kraftigt, som år 2010 låg på drygt 23 miljarder kronor (pdf, 434 kB). Försäkringskassan har upptäckt en hel del fusk och bedrägerier som de försöker att komma åt för att inte lagstiftningen ska urholkas. De senaste åren har allt fler förlorat sin assistans på grund av att deras så kallade grundläggande behov sjunkit under 20 timmar per vecka, ett av kraven för att Försäkringskassan ska bekosta den personliga assistansen.

Det som räknas som grundläggande behov är personlig hygien, av- och påklädning, måltider, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Dessa fem områden räknas som integritetsnära och ska kunna tillgodoses på ett sätt som den som är i behov av assistansen väljer. Om de grundläggande behoven överstiger 20 timmar per vecka räknas även övriga behov in, såsom handling, städning, pappersarbete, promenader, bankärenden m.m. Om de grundläggande behoven däremot understiger 20 timmar per vecka är det upp till kommunen att tillgodose alla behov.

Försäkringskassan gör en bedömning om de grundläggande behoven i varje enskilt fall. Det som räknas som grundläggande behov är väldigt snävt; ännu mer nu än tidigare. Endast så kallad aktiv tid räknas, det vill säga att om en person behöver hjälp att torka sig efter ett toalettbesök, men klarar själv att dra ner byxorna och sätta sig på toaletten räknas bara in den tid det tar för assistenten att torka personen – inget annat.

Måltider räknas bara som grundläggande behov om personen måste ha hjälp att äta eller dricka, det vill säga är i behov av att matas eller sondmatas. Att handla mat, laga mat, duka fram mat och skära mat räknas inte in. För att kommunikation ska räknas som grundläggande behov måste en person i princip inte kunna kommunicera över huvud taget utan assistentens hjälp.

Är personlig assistans verkligen en mänsklig rättighet?

År 2006 antog FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken har som syfte att se till att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta alla de andra mänskliga rättigheterna.

Frågan är då om just personlig assistans är en mänsklig rättighet. Personlig assistans nämns inte i konventionen och det är många länder som följer konventionen men som inte erbjuder personlig assistans. Självfallet är det så att just formen personlig assistans rent tekniskt inte är en mänsklig rättighet. Däremot anser jag att man kan lika gärna se det som om det vore det. Personlig assistans gör en gigantisk skillnad i en persons liv. Jag talar med egen erfarenhet. Livskvaliteten förbättras dramatiskt med personlig assistans.

Föreställ dig för ett ögonblick att du inte kan gå på toaletten själv. Föreställ dig att du måste hålla dig i tio minuter till så att hemtjänstpersonalen hinner hem till dig. Du vet inte vem som kommer (om det kommer någon över huvud taget). Som tur är kommer det en person efter 15 minuter. Det var riktigt nära ögat att du inte kunde hålla dig längre. Kvinnan som kommer är stressad; hon ska iväg till någon annan. Även om hon är duktig och erfaren kan hon inte veta att du är känslig för tryck i stjärten. Hon hjälper dig att torka dig efter toalettbesöket men tar i för hårt så det gör ont. Du säger inget. På med byxorna och så är hon i väg igen.

Föreställ dig nu i stället att när du känner att du måste gå på toaletten har du en personlig assistent som sitter i soffan och läser en tidning. Ni känner varandra väl och assistenten vet exakt hur du vill ha det och att du är känslig för tryck. Du säger till assistenten att du vill gå på toaletten. Assistenten hjälper dig dit och när du är klar får du hjälp med torkningen på exakt det sätt som gör att du inte känner obehag.

Vilket av följande känns bättre? Vilket är mer värdigt? Antagligen är första alternativet billigare, men kan vi verkligen prata om pengar när det gäller något så privat som personers toalettbesök? Kan vi säga till personer som behöver hjälp med det andra klarar själv utan att ens tänka på det att de kostar för mycket pengar? Jag anser att vi redan gör det. Det är fördjävligt, rent ut sagt.

Om fusket

Från Riksdagen anser man att för att komma åt fusket måste man förbättra granskningen av de som söker personlig assistans. Det håller jag med om, men jag betvivlar att det hindrar fuskare om man gör hårdare gränsdragningar av vad som räknas som grundläggande behov. Snarare kan fusket öka, då hederliga människor känner sig tvungna att låtsas vara mer hjälpbehövande än de är, för att kunna få den hjälp de egentligen har rätt till.

Jag undrar också hur fusket kan vara så utbrett som det sägs vara. För att få rätt till personlig assistans från Försäkringskassan måste den sökanden vartannat år beskriva sin vardag i detalj ned till minutnivå, hur lång tid varje sak tar. Detta måste styrkas av arbetsterapeut och läkare. Det förekommer också att Försäkringskassans handläggare är med under vissa moment för att beräkna tid. I ett sådant system ställer jag mig frågande hur det ens är möjligt att fuska sig till personlig assistans. De fall som framkommit i media har ofta handlat om personer som inte ens har någon funktionsnedsättning alls. Det rör sig alltså inte ens om personer som visserligen behöver hjälp, men som överdriver det behovet.

För att en person utan funktionsnedsättning ska få personlig assistans krävs alltså att:

  • läkare och arbetsterapeut blir grundlurade alternativt mutade
  • Försäkringskassans handläggare blir grundlurad under hembesök alternativt mutad
  • aldrig under Försäkringskassans utredning ifrågasätts några uppgifter
  • detta kan ske vartannat år med nya intyg och hembesök

Det är alltså inte lätt att bli beviljad personlig assistans, och det ska det naturligtvis inte heller vara. Ingenting som det allmänna betalar ska någonsin betalas ut lättvindigt. Men att måla ut hela gruppen assistansanvändare som fuskare är helt fel.

Framtiden

Jag är orolig för framtiden när det gäller personlig assistans. Jag har själv mist min (jag har blivit beviljad personlig assistans genom kommunen, men det är en annan sak som jag inte kan ta upp här och nu), och jag känner många som också har mist sin. Det gemensamma med dessa personer är att deras bakomliggande funktionshinder inte minskat. Deras behov av assistans har inte minskat, men de har ändå fått mindre hjälp.

Enstaka riksdagsledamöter arbetar för en lagändring som innebär ett förtydligande av lagarna bakom personlig assistans. Ett sådant förtydligande skulle leda till att Försäkringskassan inte längre kan göra de snäva tolkningar av grundläggande behov som nu görs. Tyvärr står ännu inte något parti bakom ett sådant förtydligande, bara enskilda ledamöter. Det spelar därmed ingen roll om vi får regeringsbyte nästa val; Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker ändå inte ändra på något.

Jag är ändå optimist. Jag tror att det kommer bli bättre, trots att det antagligen kommer bli ännu sämre först. För till syvende og sidst handlar det om människovärde och vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där vi delar in människor i produktiva och icke produktiva, och gör oss av med de icke produktiva? Eller vill vi ha ett samhälle där varje enskild människa är värdefull? Jag vet inte hur du vill ha det, men jag har i alla fall bestämt mig för det senare.