Privatekonomi i skolan

I Läroplan för grundskolan samt för förskoleklass och fritidshemmet (Lgr11) står det skrivet att skolan ska ”…främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” och att eleverna ska ”…kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt.” Kort och gott ska skolan se till att eleverna får de förutsättningar som krävs för att klara av att leva ett normalt liv.

Nästan alla människor kommer någon gång i livet hantera en ekonomi: till exempel betala räkningar, budgetera inkomster och utgifter, låna pengar, spara pengar, köpa bil eller hus. Jag tycker det är märkligt att det inte lärs ut i skolan. Ämnet berörs som hastigast i hemkunskapen, men inte alls i önskvärd omfattning.

Tiden i grundskolan är begränsad och det är mycket som ska hinnas med att lära ut. Totalt är det 17 olika ämnen eleverna har under hela eller delar av sin skoltid:

  • bild
  • engelska
  • hem- och konsumentkunskap
  • idrott och hälsa
  • matematik
  • musik
  • naturorienterande ämnen
    • biologi
    • fysik
    • kemi
  • samhällsorienterande ämnen
    • geografi
    • historia
    • religionskunskap
    • samhällskunskap
  • slöjd
  • svenska eller svenska som andraspråk
  • teknik
  • språkval

Man kan undra hur man ska få plats med privatekonomi. Jag har också läst och hört att det är onödigt att lägga in privatekonomi eftersom det lär sig barnen hemma av sina vårdnadshavare. Jag betvivlar starkt att så är fallet. Dessutom skulle samma argument kunna användas för vart och ett av grundskolans ämnen (förutom möjligen kemi som kräver labbutrustning och kemikalier som man normalt inte har tillgång till i ett vanligt hem).

Den svenska skolan är tänkt att vara kompensatorisk, det vill säga att den ska se till att alla elever får en likvärdig utbildning oavsett förutsättningar. Jag kan därför inte se att man kan förutsätta att barn och ungdomar får en tillräckligt god kunskap om privatekonomi från sina vårdnadshavare. Jag tycker att privatekonomi är för viktigt och har en för stor påverkan på människors liv att lämna utanför skolan.

Jag kan tänka mig andra ämnen i grundskolan som är av mindre vikt, om man nu måste ta bort något. Ett exempel på det är slöjd. Det kan man ha som tillval eller lägga i gymnasiet för de som är intresserade. Hur många behöver kunna sticka, virka, svarva eller smida idag? De som är intresserade av det och de som vill forma en karriär inom dessa områden kommer kunna skaffa sig nödvändiga kunskaper på annat håll.

För många ungdomar sker den absolut första kontakten med en ekonomi vid första lönen. Plötsligt har de att förfoga över en summa pengar i en storleksordning de aldrig behövt hantera förut. Vad ska man göra nu? Många ungdomar har ändå en fundamental förståelse att man måste se till att man kan betala hyra, busskort och dylikt, men hur mycket kostar saker? Måste man ha hemförsäkring? Vad är det för konstiga siffror längst ned på fakturan? Vad innebär räntan på kreditkortet?

Med tanke på att drygt 400 000 personer hade skulder hos Kronofogden till ett samlat belopp på knappt 80 miljarder kronor är det många som har problem att hantera sin ekonomi. Visserligen kan det bero på många olika saker att man får skulder hos Kronofogden, men jag tror att det åtminstone till en viss del har att göra med att man inte fått lära sig privatekonomi, varken hemma eller på skolan.

Att sköta sin privatekonomi är för många svårt och tråkigt. Därför gäller det att visa människor hur man gör och varför det är viktigt. Dessutom är det bra om unga människor får in en vana att spara och att börja spara tidigt, eftersom tiden är spararens bästa vän. Pengar växer snabbare ju längre tid de växer. Genom att lära sig att hushålla med sina pengar upptäckter man snabbt vad mycket mer man har råd till att göra än förut. En privatekonomi i balans och ett aktivt sparande innebär inte att göra mindre. Tvärt om, det innebär att man har råd med det man verkligen vill, då man skalat bort det som är onödigt.

Kostnaden för personlig assistans

Personlig assistans har varit uppe på tapeten på sistone. Många tycker att den har skurits ned alldeles för mycket, men en del är oroade över kostnadsökningarna och att det hela är för dyrt för skattebetalarna. En del har föreslagit ett tak på det antal timmar assistans som en person kan få per dygn.

Jag tog och räknade på det där med kostnaden, eftersom jag blir själv lite vimmelkantig när politiker pratar om miljarder hit och miljarder dit. Det är så stora belopp att det blir svårt att föreställa sig. Jag brukar därför räkna om det till kostnad per person, eftersom då får man ned miljarder till tusenlappar. Då är det mycket lättare att förstå.

I följande beräkning har jag helt bortsett från de positiva ekonomiska effekter som uppstår av att dels personer som får personlig assistans i högre grad kan förvärvsarbeta och studera, dels alla personliga assistenter som får arbete och lön, som därmed kan konsumera mer och öka Sveriges tillväxt. Jag har bara tittat på kostnadsbiten.

Enligt Försäkringskassans statistik för 2017 var 14 886 personer beviljade personlig assistans.

Antal timmar assistans per vecka var i genomsnitt 128,5, det vill säga ungefär 6 682 timmar per år.

Det så kallade schablonbeloppet för 2017, det belopp en assistansanordnare får per timme för att bland annat betala assistenternas lön var 291 kr.

Detta ger en total årskostnad på ungefär 29 miljarder kronor. Det låter ju jättemycket, så låt oss försöka se på kostnaden per person, eller rättare sagt per sysselsatt (jag gör ett antagande att det bara är de som betalar skatt).

Antalet sysselsatta i Sverige år 2017 var ungefär 5,1 miljoner. 29 miljarder kronor dividerat med 5,1 miljoner personer är ungefär 5 700 kronor per person. En del tycker säkert det fortfarande låter mycket, så låt oss titta på kostnaden per månad.

5 700 kronor per år dividerat med 12 månader är 475 kronor per månad.

Det är bara du som kan avgöra om det är värt en femhundring i månaden för att ge ungefär 15 000 personer den hjälp de behöver för att få ett drägligt liv och en chans till att få arbeta, studera, gå på bio, åka på semester och andra saker som de flesta tar för givet.

Jag lämnar dig med följande frågeställning: hur mycket skulle du vara beredd att betala för att slippa ha en funktionsnedsättning och vara i behov av personlig assistans?

Skattehöjningar på sparande

År 2012 infördes en ny sparform: det så kallade investeringssparkontot, förkortat ISK. Syftet var att få fler människor att våga spara i aktier utan att vara rädda för att behöva hantera en krånglig deklaration. Utanför ISK beskattas aktier först när de säljs (30 % av vinsten). Eftersom det finns möjlighet att kvitta vinster mot förluster, kan inte skatten dras på en gång av banken som det fungerar med fonder. Alla aktieförsäljningar, både de som resulterat i vinst och de som resulterat i förlust, ska tas upp på deklarationen. Om man har gjort många affärer med de aktier man ska ta upp, kan det bli ganska knepigt. Om man är ovan kan det kännas lättare att strunta i att sälja några aktier, för då slipper man ta tag i det.

Skatteberäkningen på ISK ser lite annorlunda ut. Det schablonbeskattas kvartalsvis, oavsett om några försäljningar gjorts det kvartalet eller inte. Före 2018 var skatten på årsbasis aktuell statslåneränta plus 0,75 % av 30 % av det totala värdet på kontot. Från och med 2018 är skatten aktuell statslåneränta plus 1,75 % av 30 % av det totala värdet på kontot, dock minst 1,25 %.

I skrivande stund ligger statslåneräntan på 0,40 %, vilket medför att den konkreta skattenivån har gått från ca 0,35 % till ca 0,65 % (om statslåneräntan hade legat fast på samma nivå). På ett ISK med ett totalt värde av 100 000 kr rör sig det om en skattehöjning på ca 300 kr per år (från ca 350 kr till ca 650 kr).

Jämfört med beskattningen utanför ISK är det ändå väldigt förmånligt ur spararens perspektiv att använda sig av ISK. Ändringen som gjordes 2018 får ändå sägas vara liten och den ger mer pengar till statskassan, men jag tycker det är en olycklig signal att ge det svenska folket att spara inte ska löna sig. Då politikerna redan höjt skatten en gång på så kort tid sen ISK infördes, finns risken att de kommer att höja fler gånger.

Generellt tycker jag det är en dålig idé att göra det dyrare och krångligare att spara. Från och med 2016 togs skatteavdraget för privat pensionssparande bort, från en ursprunglig nivå på maximalt 12 000 kr per år. Förvisso kostar saker såsom skatteavdrag på sparande staten mycket pengar, men jag tror att det kan bli dyrare i längden om befolkningen inte sparar i högre grad än nu. Det ska vara billigt och lätt att spara och dyrt att låna, anser jag. Med tanke på hur skuldsatta vi svenskar är och hur många fattigpensionärer det finns, är det viktigt att göra sparande naturligt. En åtgärd skulle kunna vara att införa privatekonomi som ämne i grund- eller gymnasieskolan, något jag har tänkt skriva mer om i ett kommande blogginlägg.

Var går gränsen för demokratin?

Nordiska motståndsrörelsen har ansökt om att få demonstrera i Boden på första maj i år. Biträdande kommenderingschef hos Polisen​ Region nord säger i en intervju till P4 Norrbotten den 29 januari att den som känner obehag av Nordiska motståndsrörelsen kanske kan göra annat den dagen än att vara ute. Han säger också att Polisens uppgift är att göra demonstrationstågen så trygga som möjligt, både för demonstranter och andra.

Det är mycket möjligt att jag feltolkar biträdande kommenderingschef, men jag tycker det blir problematiskt när människor får stå tillbaka av rädsla för nazister. Vid en av dessa demonstrationer (jag tror det var första maj i fjol) fick både flyktingar och anställda på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Dalarna rådet att stänga sin verksamhet och vistas på annan ort.

De flesta svenskar tycker att demokrati är ett bra statsskick. Frågan är huruvida ett demokratiskt samhälle måste tåla vilka uttryck som helst, även från antidemokratiska organisationer som uppenbarligen får många att känna obehag och rädsla (inklusive mig). Vad är störst hot mot demokratin: att människor måste ändra sitt beteende och till och med vistas på annan ort, eller att nazister inte får demonstrera?

Jag accepterar motvilligt att vi måste tillåta människor att vara nazister och att organisera sig, men måste vi verkligen hjälpa dem att nå ut med sitt budskap på bekostnad av andra? ”Var ska vi dra gränsen då?” kanske nån undrar. ”Ska vi förbjuda miljöpartister eller liberaler att demonstrera?” Det är stor skillnad mellan miljöpartister eller liberaler och nazister. Även om man kanske ogillar varenda åsikt som Miljöpartiet har, kan jag knappast tro att någon är rädd för dem.

Enligt Säkerhetspolisen utgör Nordiska motståndsrörelsen ett av de största hoten mot rikets säkerhet. Jag vill jämföra med en annan organisation som enligt mig, Säkerhetspolisen och säkert många andra också utgör ett stort hot mot rikets säkerhet: IS. Skulle IS få rätt att demonstrera i Boden på första maj, om de ansökte om det? Jag skulle inte tro det, eftersom vi erkänner IS som en terroristorganisation och klart antidemokratiska och farliga. Men om man inte vill att IS ska demonstrera, varför vill man då att nazister ska få göra det? Förvisso kanske jag är ensam att tycka att skulle vara helt oacceptabelt att tillåta IS att demonstrera på första maj. Kom gärna med dina synpunkter om varför eller varför inte man ska göra skillnad på nazister och islamister.

Internationella kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är en dag som är till för att uppmärksamma den situation som alltför många kvinnor världen över befinner sig i: förtryck, otrygghet och fattigdom. Internationella kvinnodagen innebär även en hyllning till kvinnor och deras viktiga men ofta bortglömda bidrag till forskningen, näringslivet, politiken och samhället.

 

Kvinnors situation är mycket värre i fattiga delar av världen än här i Sverige och andra rika länder. I fattiga länder är barnafödande en av de största dödsorsakerna bland kvinnor, på grund av undernäring, ohygieniska förhållanden och bristande tillgänglighet till sjukvård. Dessutom skaffar sig familjer i fattiga länder många barn, dels på grund av tillgången på och kunskapen om preventivmedel är låg, dels på grund av att många barn (speciellt pojkar) ger familjen en ökad trygghet, bland annat i form av extra händer i jordbruket. En sorts pension, kan man säga.

Många religioner är i sina mest konservativa tolkningar starkt kvinnoförtryckande. Jag tänker främst på kristendomen och islam, de religioner jag känner bäst. I både Bibeln och Koranen finns beskrivet hur kvinnor har sämre rättigheter än män, och i vissa fall till och med kan jämställas värdemässigt med djur och mannens egendom.

Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet mellan könen. Vi har inte alls kvar några av de mer påtagligt kvinnoförtryckande lagar och levnadssätt vi hade förr. Kvinnor får rösta, tjäna pengar och arbeta med samma saker som män; kvinnor blir myndiga vid samma ålder som män; kvinnor kan bestämma om och när de ska ha barn; det är inte längre lagligt att slå sin hustru, sambo eller flickvän.

Dock har vi en hel del kvar att göra för att kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män. Ett exempel är att kvinnor i näst intill alla yrkesgrupper har lägre lön än män. En av orsakerna är troligen att kvinnor i större utsträckning än män arbetar deltid för att bland annat ta hand om sjuka barn och gamla föräldrar. Ingångslönerna är också ofta lägre bland kvinnor än män. En kartläggning fackförbundet Sveriges ingenjörer gjorde år 2011 av nyutexaminerade ingenjörer visade att skillnaden på kvinnors och mäns ingångslöner var knappt 900 kr.

 

Gamergate började med att spelutvecklaren Zoe Quinn släppte ett spel som hyllades av kritiker, men sågades av vanliga spelare. Quinns före detta pojkvän anklagade henne för att ha haft ett förhållande med en speljournalist för att få bra recensioner på sitt spel. Både spelindustrin och spelkulturen är i stora delar manschauvinistisk. Det Quinn anklagades för spädde på föraktet mot kvinnor som redan fanns.

Det finns en legitim diskussion att föra om huruvida speljournalistiken är tillräckligt kritisk mot spelindustrin, eller om den endast agerar megafon åt densamma. Gamergate handlar inte om den diskussionen, i alla fall inte längre. Dessutom borde väl kritiken landa på journalisten i första hand och inte på spelutvecklaren.

Gamergate har utvecklats till en styggelse som göder rent kvinnohat och måste stoppas. Kvinnor inom spelindustrin har fått ta emot hot om våldtäkt och mord. De som reser sig till försvar för dessa kvinnor drabbas av samma typ av hat. När jag läser om hur Zoe Quinn, Brianna Wu, Anita Sarkeesian och många andra behandlas av människor som kallar sig ”gamers” (spelare) blir jag illamående.

Jag älskar spel och jag tänker mig en karriär som spelutvecklare, men jag skäms för att tillhöra en kultur som är så pass fientligt inställd till kvinnor. För mig handlar spel om inkludering, gemenskap, samarbete och glädje. Sorgligt nog får många kvinnor inte uppleva detta, då de utsätts för allt ifrån vardagssexism under onlinespelande, till rena dödshot. Här vill jag tipsa om Anita Sarkeesians utmärkta videoserie om hur kvinnor porträtteras i spel: Tropes vs. Women in Video Games.

 

Så, varför behövs en internationell kvinnodag? Jag tycker det är tyvärr ganska uppenbart varför.

Inför valet 2014: Vinster i välfärden

Detta är den fjärde och sista delen av min bloggserie inför valet 2014. Jag har tidigare skrivit om vikten att underlätta för företagare, invandringens historia och vilka skäl det finns att ha invandring, samt om skatternas utformning om mina visioner om ett bra skattesystem. Nu har turen kommit till det väl debatterade ämnet vinster i välfärden.

 

Bakgrund

Sen 1992 har så kallade friskolor varit tillåtna. Friskolor drivs av företag, ekonomiska föreningar eller ideella kooperativ och föreningar. 2007 blev det tillåtet för vinstdrivande företag att bedriva vård. Ingen har väl missat den heta potatis som vinster i välfärden blivit den senaste tiden. Ofta blir känslorna upprörda när ämnet förs på tal. Men är det så att känslorna får styra mer än faktiska förhållanden?

Enligt tidningen Dagens samhälle gör det genomsnittliga företaget inom välfärdssektorn en vinst efter skatt på omkring fyra procent av omsättningen. Mellan 35 och 50 procent av det delas ut till ägarna som vinst, resten återförs till verksamheten. Med andra ord är det omkring två-tre procent som tas ut i vinst, ut ur verksamheten. Detta motsvarar ungefär samma andel av omsättningen som kommunen bör gå med vinst. Dagens samhälle har också tittat på riskkapitalbolagens resultat. Många av dessa bolag har visat negativt resultat; förlust, för att tala klarspråk. Tidningen ETC pekar däremot på långt mer positiva siffror. Som exempel nämns Attendo Care, där tio procent av skattepengarna gick ”till annat än välfärd”.

Stämmer det att massor av skattemedel går rakt ned i privata företagares fickor? Det är svårt att få klarhet i fakta, eftersom frågan är så politiserad och polariserad. Det är synd, för det torde gå att ta reda på objektivt om vilka effekter vinstdrivna verksamheter har på välfärden.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Att ha en god kvalitet på skolan, vården och omsorgen är mycket viktigt för mig. Vården av de sjuka och omsorgen om våra barn, äldre och funktionsnedsatta är bland det mest fundamentala tjänster ett samhälle ska erbjuda. Samtidigt värnar jag om företag och företagarens egenbestämmande. Frågan är huruvida privata vinstintressen är förenliga med att bibehålla en hög kvalitet i välfärdssektorn.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) ställer sig positiva till att företag i välfärdssektorn ska få ta ut vinst. De hänvisar bland annat till att vinst spelar en nyckelroll i det privata näringslivet, men även att inte många vänder sig emot att till exempel läkemedelsbolag som säljer läkemedel till vården och omsorgen eller byggbolagen som bygger skolbyggnaderna tar ut vinst. Vänsterpartiet är det enda partiet i riksdagen som går till val på att införa ett generellt vinstförbud.

I Sveriges televisions partiledarutfrågning med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin redogörs för Miljöpartiets hållning. De är samma som Vänsterpartiet emot att skattepengar tillåts lämna företagen i form av vinst, men med en i mitt tycke mycket intressant skillnad. Där Vänsterpartiet kategoriskt säger nej till all form av vinstuttag, gör Miljöpartiet skillnad på skattemedel och annat kapital som företaget tar in, till exempel via ägare och bank. Det kapital som samhället skjuter till ska till hundra procent gå tillbaka till verksamheten. Däremot ska företagen få förfoga över övrigt kapital som de själva önskar: dela ut allt i vinst, låta allt gå tillbaka till verksamheten eller en blandning av de två.

 

Mina egna åsikter

Denna fråga har kommit att bli mycket infekterad och slagorden haglar från alla håll. Som jag har uppfattat det finns det några huvudargument mot vinster i välfärden. Jag listar dem nedan och sen försöker jag att bemöta dem.

  1. Skattemedel ska enbart gå till det de är ämnade för, det vill säga välfärd.
  2. Hur kan företag ta ut en vinst, när offentligt drivna verksamheter går med förlust? Offentligt drivna verksamheter håller en högre standard som kostar mer. Det är därför privata företag kan ta ut vinst.
  3. Välfärd ska drivas av offentliga utförare.
  4. Privata företag tänker främst på pengar och inte på att erbjuda bra välfärd.
  5. En elev på en friskola eller en äldre människa på ett äldreboende ska inte behöva granska kvaliteten i verksamheten och inte heller granska årsredovisningarna.

Argument 1 är lätt att bemöta. Vid en första anblick verkar detta argument vettigt och sunt. Men vid en närmare granskning börjar i alla fall jag undra vad egentligen som innefattas i ”gå till välfärden”. Är en högre lön till de anställda en kostnad som kan hänföras till att ”gå till välfärden”? En bättre betald arbetskår bidrar till en mer nöjd och mer produktiv arbetskår, och som i sin tur leder till ett mervärde för välfärden. Varför skulle inte dessa samband gälla för ägarna som får vinst? Om ägarna får vinst, torde de bli mer nöjda och produktiva. Värt att komma ihåg är att ägare inte är anställda i företaget och därmed inte får lön. Vinsten är lönen. Samma sak gäller för alla enmansbolag oavsett bransch. Vill jag ha lön från mitt bolag får jag ta av min vinst. Ingen vinst den här månaden? Nähä, då blir det ingen lön, heller.

Dessutom är det mycket av skattemedel som redan idag går till annat än tillbaka till välfärden. Läkemedelsbolag tar ut en stor vinstmarginal på sina produkter; produkter som i stor utsträckning köps av samhället, det vill säga betalas med skattemedel. Läromedel är ett annat exempel på en produktkategori som betalas till den största delen av skattemedel.

Argument 2 är en mycket relevant fråga, men premissen att offentligt drivna verksamheter håller högre kvalitet är felaktig. Enligt Socialstyrelsen fanns 2012 inga tydliga kvalitetsskillnader mellan privat och kommunal äldreomsorg. Om det inte finns några tydliga skillnader, hur kan det då komma sig att ett privat drivet äldreboende kan gå med vinst, medan ett kommunalt drivet äldreboende går med förlust? Jag ser två möjliga förklaringar.

  • Att det kommunalt drivna äldreboendet faktiskt går med vinst, det också, men att kommunen har andra verksamheter som kanske inte går lika bra. Därmed överför kommunen äldreboendets vinst till andra verksamheter för att täcka en förlust där. På så sätt ”syns” inte vinsten, då den används på annat håll. Det privat drivna äldreboendet har inga andra verksamheter att överföra vinsten till, utan vinsten delas helt enkelt ut till ägarna.
  • Att det privata äldreboendet är mer kostnadseffektivt och att det kommunala äldreboendet slösar pengar. Med andra ord är en enhet äldreomsorg billigare på det privat drivna äldreboendet än på det kommunalt drivna.

Om den första förklaringen är korrekt är det inte så farligt. En kommun ägnar sig åt mängder av verksamheter och i mina öron låter det väldigt sunt att överföra pengar från där det finns i överskott till där det finns underskott. Om däremot den andra förklaringen är korrekt är det mer allvarligt. Det betyder att kommunal verksamhet slösar med skattemedel, så att vi får färre enheter äldreomsorg för samma summa pengar än vad vi kunde ha fått. Jag tror mer på att den första förklaringen är korrekt, rent generellt. Så klart förekommer det slöseri med skattemedel i våra kommuner, men jag tror inte det är hela förklaringen.

Argument 3 är ett rent ideologiskt ställningstagande. Den som använder sig av det bryr sig inte huruvida privat driven välfärd uppvisar kvalitetsbrister. Man tycker helt enkelt att vår välfärd ska drivas av kommuner, landsting och stat. Jag håller inte med, men som sagt är det ett ideologiskt ställningstagande som det inte riktigt finns faktiska argument vare sig för eller emot.

Argument 4 bygger på förutfattade meningar om att det är ”ondska” att vilja tjäna pengar; att bry sig om människor och att tjäna pengar inte är förenliga. Dessutom ställs det upp en falsk motsättning i att det inte går att erbjuda bra välfärd och samtidigt tjäna pengar. Om vi vänder på resonemanget: är det ”godhet” att gå med förlust? Alla verksamheter, företag som kommuner/landsting/stat, bör gå med vinst eller i alla fall inte gå med förlust. Annars är verksamheten inte hållbar.

Beänk en familjs ekonomi där det månad efter månad flödar ut mer pengar än det kommer in. Hur många månader eller år är det möjligt innan ekonomin kollapsar? En familj i den situationen kan inte åka på semester (i alla fall inte utan lånade pengar, vilket ytterligare förvärrar problematiken). Familjer i ekonomisk kris hamnar ofta förr eller senare i relationskris. Titta på Lyxfällan för exempel på detta. Samma sak gäller för företag och andra verksamheter. Om inte inkomsterna kan täcka utgifterna kan verksamheten bara överleva så länge dess sparade kapital finns. Efter det är det konkurs som gäller. Vem vinner på det? Hur många äldre kan få hjälp att duscha om äldreboendet gått i konkurs?

Argument 5 håller jag helt med om. Elever, barn, äldre och funktionsnedsatta är inte i position att granska verksamheten de nyttjar. Inte heller ska de avkrävas det ansvaret. Saken är dock den att i min mening är det inte dessa personer som är verksamhetens faktiska kunder; det är kommunen. Kommunen har det slutliga ansvaret att se till att elever får bra utbildning, att barn och äldre får en bra omsorg och att funktionsnedsatta får bra assistans eller andra insatser. Detta gäller såväl i kommunalt drivna som i privat drivna verksamheter. Således är det kommunen som ska granska att verksamheterna sköter sig. Även Socialstyrelsen säger samma sak i deras rapport jag hänvisade till tidigare: att kvaliteten bör säkerställas inte bara i privat drivna verksamheter, men även i kommunalt drivna verksamheter.

Det är uppenbart att skandaler såsom John Bauer-koncernens konkurs och Carema Cares blöjvägningar varit möjliga delvis på grund av kommunens bristfälliga granskning. Verksamheter som inte håller kvalitetskraven ska naturligtvis inte få bedriva välfärd. Det är antagligen de flesta överens om. Frågan huruvida privat driven välfärd granskas hårdare än offentligt driven välfärd, och i vilken utsträckning det påverkar allmänhetens bild av densamma är ämnet i kandidatuppsatsen Äldreomsorg i svensk dagspress – en kritisk diskursanalys.

Som en slutnotis kan nämnas att stoppa vinster i välfärden möjligen strider mot EU-rätt. Att hindra människors gjorda investeringar att ge avkastning kan enligt Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg liknas vid en så kallad expropriation, ett förfarande som den ryska staten blev fälld för när den förstatligade oljebolaget Yukos.

Inför valet 2014: Skatter

Detta är det tredje blogginlägget av fem som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps med jämna intervall fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Dagens blogginlägg har ämnet skatter.

 

Bakgrund

Skatter är statens, landstingens och kommunernas sätt att ta betalt av oss medborgare för alla de tjänster som de levererar, såsom sjukvård, skola, vägar, polisväsende, post och äldreomsorg. I Sverige betalar vi skatt efter inkomst; ju mer en människa tjänar, desto mer skatt betalar hon. Vi har även en så kallad progressiv skatt, det vill säga att det om en människas inkomst överstiger vissa nivåer, ökar andelen av inkomsten som ska betalas i skatt. Ett annat system som ofta nämns i debatter är platt skatt. Till skillnad från vad många tror handlar det inte om att alla ska betala lika mycket skatt i kronor räknat, utan att alla betalar en lika stor andel av sin inkomst.

Skatteverkets webbplats kan läsas att på en inkomst om 8 300 kr/månad ska 13 % eller 1 100 kr betalas i skatt; på en inkomst om 25 000 kr/månad ska 23 % eller 5 700 kr betalas; på en inkomst om 42 000 kr/månad ska 29 % eller 12 000 kr betalas; på en inkomst om 83 000 kr/månad ska 43 % eller 36 000 kr betalas. Om en platt skatt på 23 % (den nivå de flesta idag betalar) skulle tillämpas skulle det innebära att den som tjänar 8 300 kr/månad skulle betala 830 kr mer i månaden i skatt, medan den som tjänar 83 000 kr/månad skulle betala 17 000 kr mindre i månaden.

Skatter kan grovt delas in i tre kategorier. Dessa är

  • skatter på arbete
  • skatter på ägande, såsom fastighetsskatt, bilskatt, förmögenhetsskatt och diverse skatter på kapitalinnehav
  • skatter på konsumtion, såsom tobaksskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Skatt är någonting som berör oss alla. Alla betalar skatt, men alla får också del av de tjänster som betalas av skatten. Det är ett mycket viktigt instrument för att jämna ut skillnader mellan människor med stora behov och människor med lite mindre behov. Frågan är dock hur vi ska balansera en hög servicenivå från samhället och att ge människor frihet att disponera över sina intjänade inkomster.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Skatterna är en av de frågor där skillnaderna mellan partierna (eller åtminstone blocken) är som störst. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) vill sänka skatter på arbete och i viss mån också ägande. Deras motivering är att genom att göra det billigare och mer lönsamt att arbeta, kommer fler att både vilja arbeta mer och kunna arbeta mer, i och med att det blir billigare för företag att anställa. Fler människor i arbete innebär fler som betalar skatt, vilket i sin tur innebär mer skatteintäkter att fördela till samhällstjänster som kommer alla till del.

De rödgröna (Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet) vill däremot höja i princip alla skatter, eller i alla fall inte sänka dem. Mest positivt till skattehöjningar är Vänsterpartiet som anser att för att samhället ska kunna bibehålla en hög servicenivå måste samhället öka sina skatteinkomster. De rödgröna tror inte att sänkt skatt ökar antalet människor i arbete. Däremot gynnar det de som redan har gott ställt, menar de. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna och införa ett femte jobbskatteavdrag. I skattefrågor är de därmed närmare Alliansen än de rödgröna. Även Kristdemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna.

 

Mina egna åsikter

Jag har en funktionsnedsättning och jag behöver personlig assistans. Det kostar mycket pengar: år 2012 uppgick de totala kostnaderna för assistansersättning till 26 miljarder kronor. Jag är därmed väl medveten om vikten av ett fungerande skattesystem som kan tillgodose mina och alla andras behov. Däremot är jag inte övertygad om att det bästa sättet att skaffa höga skatteinkomster till samhället är att höja skatterna, i alla fall inte generellt.

En lägre skattesats kan i vissa fall leda till ökade skatteintäkter, eftersom om det blir mindre lönsamt att arbeta, kommer vi att arbeta mindre. Därför är jag för en låg skatt på just arbete. Hur låg kan jag inte svara på. Jag vill absolut inte att samhällets servicenivå minskas i någon större omfattning. Jag håller med den folkpartistiske riksdagsledamoten Gunnar Andrén om att det är bättre för ett lands ekonomi att höja skatten på konsumtion än på arbete.

Jag ogillar skatt på ägande. Inte heller skatt på kapitalinkomster är bra, tycker jag. Som jag uppfattar det är skatt på ägande (kapital, fastigheter, fordon och så vidare) ett sätt att dels omfördela resurser från de som har stora tillgångar till de som inte har det, dels öka omsättningen av pengar så det inte finns en mängd kapital som inte gör någon nytta. Det finns dock flera problem med skatt på ägande.

  • Först och främst anser jag att det är det principiellt fel att beskatta ägande, eftersom det leder till dubbel- eller trippelbeskattning. Tänk dig två personer, Albert och Beatrice. Båda har lika stor inkomst. Albert tycker om att gå på bio, så han spenderar de pengar som blir över på det (alltså konsumtion). Han betalar först skatt på sin inkomst, sen betalar han skatt i form av moms på sina biobesök. Beatrice sparar sitt överskott varje månad för att ha råd att göra en jorden runt-resa (också konsumtion). Hon köper fonder för ett fast belopp varje månad. Innehavet av fonderna beskattas, även fast hon inte säljer dem. När hon efter ett par år (och några beskattningar) väljer hon att sälja sina fonder för att kunna göra sin resa. Hon skattar då först på vinsten hon gör av försäljningen, sen skattar hon i form av moms på resan. Beatrice beskattas alltså hårdare för att hon är duktig att göra som man får lära sig i skolan: sparar.
  • Det finns många människor, främst äldre, som äger villor som har stigit kraftigt i värde. Därmed har deras fastighetsskatt höjts, samtidigt som de kanske har en knaper pension. Att sälja villan och flytta till en hyres- eller bostadsrätt skulle dels vara emotionellt och fysiskt ansträngande, dels kanske inte minska månadskostnaderna (speciellt om huslånet är avbetalat). Då befinner dessa människor sig i en situation där de har ett stort kapital i form av villan som de inte kan göra sig av med, men som kostar dem skjortan fastän deras inkomst inte alls är stor.
  • Svenska hushåll är mycket skuldsatta. Att bestraffa sparande ter sig för mig bakvänt. Vi borde premiera sparande och ägande, jämfört med slösande och belåning.

Angående skatt på kapitalinkomster, det vill säga ränteinkomster, aktieutdelningar och så vidare, anser jag att höjda nivåer som gör det dyrare och mindre attraktivt att investera i Sverige bidrar till att flytta kapital ut ur Sverige. Vem tjänar på att landet får mindre investeringar och därmed mindre skatteintäkter?

Till sist det jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget i denna serie, nämligen att jag hellre vill se att platt skatt än progressiv skatt ska tillämpas i Sverige. Jag har några anledningar.

  • Det känns inte rättvist att en människa med hög inkomst som redan betalar mycket i skatt (i kronor räknat) ska betala ännu mer (en högre procentsats). Den personen bidrar ändå mycket till samhället.
  • Om en människa tjänar mindre och mindre på att anstränga sig och arbeta mer, minskar hennes incitament att arbeta. De flesta yrkesgrupper förlorar ekonomiskt på att studera på högskolan, jämfört med att börja arbeta i samma bransch direkt efter gymnasiet. Det är antagligen en stor förklaring till varför Sverige har brist på specialistsjuksköterskor såsom barnmorskor; det lönar sig helt enkelt inte att studera vidare.

Det vore en bättre lösning att ha platt skatt tillsammans med väl avvägda grundavdrag för att se till att människor med de allra lägsta inkomsterna klarar sig ekonomiskt.

Inför valet 2014: Invandring

Detta är det andra blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Dagens, något försenade, blogginlägg har ämnet invandring.

 

Bakgrund

Sverige var inget stort invandringsland förrän efter andra världskriget. Innan dess var Sverige i huvudsak ett land människor utvandrade ifrån. Hela en och en halv miljon svenskar utvandrade under perioden 1850-1930, mestadels till USA. Detta motsvar 15-20 procent av alla svenskar som föddes på slutet av 1800-talet. Under 1950-talet ökade arbetskraftsinvandringen. Våra grannländer och forna Jugoslavien var de främsta ursprungsländerna för de nya svenskarna. På 1980- och 1990-talen tog Sverige emot ett ökat antal flyktingar från oroligheter runt omkring i världen: Chile, Polen och forna Jugoslavien. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet ledde till att utvandringen ökade. På senare år ser vi fler människor som söker asyl, på grund av oroligheter i vår omvärld. Även anhöriginvandringen har ökat.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB), som mäter vilket skäl människor som bosätter sig i Sverige har, var 29 % anhöriginvandrare år 2011. 12 % hade bosatt sig i Sverige av asylskäl och 15 % bodde här antingen för arbete eller för studier. Det bör noteras att SCB inte har någon uppgift på hela 41 % av de som bosatte sig i Sverige år 2011. Anledningen är att människor som är födda i Norden eller inom EU inte behöver uppge skäl till bosättning. In- och utvandring har historiskt sett alltid kunnat förklaras av en specifik händelse, till exempel att missväxt i Sverige och högkonjunktur i USA var en bidragande orsak till att så många svenskar utvandrade till USA. Nu är det inte en specifik händelse som gör att Sverige har hög in- och utvandring,  utan många olika samtidigt.

 

Några begrepp

Ofta när invandring debatteras blandas begreppen ihop. I vilka situationer får egentligen en människa som invandrat uppehållstillstånd genom asyl (tillåtelse att vistas i landet utan att ha ett medborgarskap)? En människa kan få uppehållstillstånd i Sverige genom att vara så kallad flykting, så kallad alternativt skyddsbehövande eller så kallad övrig skyddsbehövande.

  • Flyktingar är, i enlighet med FN:s flyktingkonvention, människor som har en välgrundad rädsla för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk övertygelse, kön, sexuell läggning eller de som tillhör en viss utsatt samhällsgrupp.
  • Alternativt skyddsbehövande är, i enlighet med gemensamma EU-regler, människor som riskerar att dömas till döden, utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling eller som riskerar att skadas på grund av väpnad konflikt.
  • Övriga skyddsbehövande är, i enlighet med Sveriges utlänningslag, människor som inte kan återvända till hemlandet på grund av väpnade konflikter, svåra motsättningar inom hemlandet, miljökatastrofer eller har en välgrundad rädsla att utsättas för övergrepp.

Det finns även synnerligen ömmande omständigheter för de människor som inte uppfyller något av ovanstående krav, till exempel svårt sjuka människor som skulle ha svårt att få nödvändig vård i sitt hemland.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Först och främst anser jag att det är vår moraliska skyldighet att hjälpa människor i nöd, oavsett om de är födda här i Sverige, bosätter sig här senare i livet eller aldrig sätter sin fot i Sverige. Vi bor i ett av världens rikaste och mest välmående länder, så vi har både en skyldighet och en möjlighet att hjälpa de människor som inte är lika lyckligt lottade. Dessutom bor det rätt få människor i Sverige och vi behöver vara fler som arbetar och betalar skatt för att kunna upprätthålla den goda välfärd som vi svenskar vant oss vid. Vi blir också äldre och äldre, vilket lägger ännu mer press på välfärdssystemet.

 

Vad tycker riksdagens partier?

I riksdagen är det egentligen bara ett parti som utmärker sig i frågan om invandring: Sverigedemokraterna. Alla de andra partierna vill ha en generös men reglerad invandring. Sverigedemokraterna vill däremot kraftigt begränsa invandringen för att på ett bättre sätt kunna integrera de människor som redan är bosatta här. De är också principiellt emot ett mångkulturellt samhälle.

 

Mina egna åsikter

Jag är för en stor invandring till Sverige, men även en stor utvandring. Jag är övertygad att fri rörlighet av människor, kulturer och idéer är i grunden gott. Samtidigt som jag förstår varför vi inte kan ha oreglerad invandring, har jag svårt att förstå hur vi har rätt att neka människor rätten till att ta del av det välstånd som vi tar för givet, bara för att vi råkar vara födda här.

Som jag redan har beskrivit är mitt huvudargument för en generös invandringspolitik av moralisk natur. När världen runt omkring oss brinner av krig, diktatur, miljökatastrofer, fattigdom, vattenbrist och så vidare, vad har vi då för rätt att neka människor hjälp? Självklart kan vi hjälpa omvärlden i de drabbade områdena genom bistånd och så vidare, men vad säger vi till de människor som tar sig till Sveriges gränser? Ska vi bara skicka tillbaka dem till krig och fattigdom? Nej, jag tycker inte det.

Dessutom har jag ett till argument, om nu inte det moraliska argumentet övertygar: Sverige tjänar ekonomiskt på invandring. Jag motsätter mig att se människor som antingen närande eller tärande; att se dem som ett tal i en kalkyl. Om jag ändå ska göra det har Joakim Ruist, forskare i internationell migration vid Handelshögskolan i Göteborg, visat att den oreglerade invandring från Bulgarien och Rumänien som Sverige har haft sen dessa båda länders inträde i EU år 2007 haft positiv nettoeffekt på svensk ekonomi.

I Sverige arbetar många invandrare. Hur skulle det ha sett ut om de inte fanns? Vi skulle helt plötsligt sakna läkare, tandläkare, taxi- och busschaufförer, lärare, snickare… ja, egentligen människor från alla möjliga yrkesgrupper. Visserligen skulle en del arbeten kunna täckas upp av arbetslösa svenskar, men jag tror inte att alla arbeten som invandrare har skulle kunna täckas upp.

Inför valet 2014: Företagande

Detta är det första blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Först ut är företagande.

 

Bakgrund

Med företagande menar jag här företag i privat sektor; inte till exempel kommunala bolag. Av alla sysselsatta personer (både de som är anställda och de som är egna företagare) år 2013 fanns hela 72 % i privat sektor (inklusive egna företag). Villkoren för företag i Sverige är därför en angelägenhet för väldigt många. Dessutom är näst intill alla människor konsumenter av varor och tjänster företagen tillhandahåller.

Allt fler svenska företag flyttar sin produktion utomlands. Orsakerna är antagligen många, men en delförklaring är Sveriges höga kostnader att anställa. I Svenskt näringslivs rapport Den stora utmaningen som gavs ut 2004, står det att läsa att arbetskraftskostnaden per timme och arbetare i ett typiskt industriföretag var 196 kr i Sverige och 22 kr i Lettland.  I samma rapport nämns en SIFO-undersökning om svenska folkets inställning till företagande. En majoritet av de utfrågade sa sig inte vara benägen att betala ett högre pris för varor och tjänster producerade i Sverige. Dyrare arbetskraftskostnader leder till dyrare konsumentpris, vilket vi enligt undersökningen inte är beredda att betala.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Jag är själv egen företagare sen nio månader. Än så länge har jag inga anställda, därmed påverkas jag inte nämnvärt av de höga arbetskraftskostnaderna. Det jag tycker är viktigt att det är lätt att bokföra mitt företag; att reglerna gällande skatt, moms och annat är tydliga och enkla att förstå; och att den eventuella vinsten jag förhoppningsvis kommer göra inte äts upp av skatter och avgifter.

 

Vad tycker riksdagens partier?

När det gäller anställdas löner är riksdagens partier tämligen överens. Det är egentligen bara Folkpartiet som är beredd att sänka löner (specifikt ingångslöner för unga och lågutbildade). Däremot är arbetsgivaravgifter en stridsfråga. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) har redan sänkt arbetsgivaravgifterna (särskilt för unga) och vill fortsätta göra det, för att på så sätt göra det billigare och mer attraktivt att anställa. De tror att arbetslösheten då minskar.

Oppositionen är kluven. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill återställa nivån på arbetsgivaravgifter för unga och egenavgifter till den innan Alliansen tog regeringsmakten år 2006. Anledningen är dels att de anser inte att sänkta arbetsgivaravgifter leder till så många fler arbetstillfällen, dels för att få in mer pengar i statskassan. Dock vill Miljöpartiet ha kvar låga egenavgifter och även en låg krogmoms.

Jag ska ta upp frågan om skatter mer ingående i ett kommande blogginlägg. Generellt kan sägas att de partier som är för sänkta skatter är också för sänkta avgifter för företagare, och tvärtom.

 

Mina egna åsikter

Jag tycker om att driva eget. Jag tycker om själva tanken på privata företag. I min vision av det perfekta samhället driver nästan alla människor sina egna företag, antingen ensamma eller tillsammans med andra. Människor är inte nödvändigtvis involverade i bara ett företag. Jag tänker mig att en person som till exempel odlar och säljer basilika till kvarteret (en omsättning för låg för att ensamt kunna försörja en person) kan tillsammans med tre andra driva en bokhandel.

För att denna vision ska bli verklighet är det mycket som måste ändras, både attityd- och regelmässigt. Redan idag är det relativt enkelt att starta företag och även att driva det, i alla fall utan anställda. Jag vill att det ska bli enklare att kombinera företagande med till exempel studier eller en anställning, än vad det är idag. Jag vill bort från stordriftstankarna och införa mer småskalighet. Det är inte bra att vi har jättar i livsmedelsbranschen (Coop och ICA). Jag vill att man ska ha valet att köpa tomater från grannen, om man inte vill eller kan odla själv.

Jag inser att alla varken kan eller vill driva egna företag, med allt vad det innebär med momsredovisning, kassaregister, bokföring med mera. Självklart ska dessa människor kunna anställas av de som vill driva företag. Det ska vara lätt att anställa, men också lätt att avskeda om det visar sig att det inte fungerar. Som det ser ut idag är det oftast ett hårt slag att bli arbetslös, både ekonomiskt och psykiskt. Ekonomiskt, eftersom det kan ta lång tid innan man hittar ett nytt arbete; psykiskt för att det vi arbetar med i hög grad definierar vilka vi är. Dessutom känner många sig värdelösa som arbetslösa.

Arbete ska alltid löna sig, och det gäller även företagare. Om du är duktig på det du gör och därmed säljer mycket, ska du också få känna det i plånboken. Jag gillar inte att vi har progressiv skatt i Sverige, men mer om det i blogginlägget om skatter.

 

Nästa blogginlägg handlar om invandring. Vi ses på lördag, den 23 augusti!

Blog Action Day 2013: Mänskliga rättigheter

Idag är det Blog Action Day, en företeelse där tusentals bloggare runt omkring i världen skriver om samma ämne på en och samma dag. Syftet är att trycka upp årets ämne i sökrankningen för att ämnet ska få uppmärksamhet. Årets ämne är mänskliga rättigheter. Termen mänskliga rättigheter kan betyda många olika saker. Jag ska fokusera detta inlägg på mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och specifikt personlig assistans.

En bakgrund

Personlig assistans (pdf, 1,0 MB) är skild från hemtjänst på vissa punkter. Personlig assistans är tänkt att vara just personlig. Det är den som använder sig av personlig assistans som ska få bestämma när och hur assistansen ska utföras, samt av vilka personer.

Många har nog hört talas om att kraven för att få personlig assistans har skärpts den senaste tiden. Samhällets kostnader för den personliga assistansen har ökat kraftigt, som år 2010 låg på drygt 23 miljarder kronor (pdf, 434 kB). Försäkringskassan har upptäckt en hel del fusk och bedrägerier som de försöker att komma åt för att inte lagstiftningen ska urholkas. De senaste åren har allt fler förlorat sin assistans på grund av att deras så kallade grundläggande behov sjunkit under 20 timmar per vecka, ett av kraven för att Försäkringskassan ska bekosta den personliga assistansen.

Det som räknas som grundläggande behov är personlig hygien, av- och påklädning, måltider, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Dessa fem områden räknas som integritetsnära och ska kunna tillgodoses på ett sätt som den som är i behov av assistansen väljer. Om de grundläggande behoven överstiger 20 timmar per vecka räknas även övriga behov in, såsom handling, städning, pappersarbete, promenader, bankärenden m.m. Om de grundläggande behoven däremot understiger 20 timmar per vecka är det upp till kommunen att tillgodose alla behov.

Försäkringskassan gör en bedömning om de grundläggande behoven i varje enskilt fall. Det som räknas som grundläggande behov är väldigt snävt; ännu mer nu än tidigare. Endast så kallad aktiv tid räknas, det vill säga att om en person behöver hjälp att torka sig efter ett toalettbesök, men klarar själv att dra ner byxorna och sätta sig på toaletten räknas bara in den tid det tar för assistenten att torka personen – inget annat.

Måltider räknas bara som grundläggande behov om personen måste ha hjälp att äta eller dricka, det vill säga är i behov av att matas eller sondmatas. Att handla mat, laga mat, duka fram mat och skära mat räknas inte in. För att kommunikation ska räknas som grundläggande behov måste en person i princip inte kunna kommunicera över huvud taget utan assistentens hjälp.

Är personlig assistans verkligen en mänsklig rättighet?

År 2006 antog FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken har som syfte att se till att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta alla de andra mänskliga rättigheterna.

Frågan är då om just personlig assistans är en mänsklig rättighet. Personlig assistans nämns inte i konventionen och det är många länder som följer konventionen men som inte erbjuder personlig assistans. Självfallet är det så att just formen personlig assistans rent tekniskt inte är en mänsklig rättighet. Däremot anser jag att man kan lika gärna se det som om det vore det. Personlig assistans gör en gigantisk skillnad i en persons liv. Jag talar med egen erfarenhet. Livskvaliteten förbättras dramatiskt med personlig assistans.

Föreställ dig för ett ögonblick att du inte kan gå på toaletten själv. Föreställ dig att du måste hålla dig i tio minuter till så att hemtjänstpersonalen hinner hem till dig. Du vet inte vem som kommer (om det kommer någon över huvud taget). Som tur är kommer det en person efter 15 minuter. Det var riktigt nära ögat att du inte kunde hålla dig längre. Kvinnan som kommer är stressad; hon ska iväg till någon annan. Även om hon är duktig och erfaren kan hon inte veta att du är känslig för tryck i stjärten. Hon hjälper dig att torka dig efter toalettbesöket men tar i för hårt så det gör ont. Du säger inget. På med byxorna och så är hon i väg igen.

Föreställ dig nu i stället att när du känner att du måste gå på toaletten har du en personlig assistent som sitter i soffan och läser en tidning. Ni känner varandra väl och assistenten vet exakt hur du vill ha det och att du är känslig för tryck. Du säger till assistenten att du vill gå på toaletten. Assistenten hjälper dig dit och när du är klar får du hjälp med torkningen på exakt det sätt som gör att du inte känner obehag.

Vilket av följande känns bättre? Vilket är mer värdigt? Antagligen är första alternativet billigare, men kan vi verkligen prata om pengar när det gäller något så privat som personers toalettbesök? Kan vi säga till personer som behöver hjälp med det andra klarar själv utan att ens tänka på det att de kostar för mycket pengar? Jag anser att vi redan gör det. Det är fördjävligt, rent ut sagt.

Om fusket

Från Riksdagen anser man att för att komma åt fusket måste man förbättra granskningen av de som söker personlig assistans. Det håller jag med om, men jag betvivlar att det hindrar fuskare om man gör hårdare gränsdragningar av vad som räknas som grundläggande behov. Snarare kan fusket öka, då hederliga människor känner sig tvungna att låtsas vara mer hjälpbehövande än de är, för att kunna få den hjälp de egentligen har rätt till.

Jag undrar också hur fusket kan vara så utbrett som det sägs vara. För att få rätt till personlig assistans från Försäkringskassan måste den sökanden vartannat år beskriva sin vardag i detalj ned till minutnivå, hur lång tid varje sak tar. Detta måste styrkas av arbetsterapeut och läkare. Det förekommer också att Försäkringskassans handläggare är med under vissa moment för att beräkna tid. I ett sådant system ställer jag mig frågande hur det ens är möjligt att fuska sig till personlig assistans. De fall som framkommit i media har ofta handlat om personer som inte ens har någon funktionsnedsättning alls. Det rör sig alltså inte ens om personer som visserligen behöver hjälp, men som överdriver det behovet.

För att en person utan funktionsnedsättning ska få personlig assistans krävs alltså att:

  • läkare och arbetsterapeut blir grundlurade alternativt mutade
  • Försäkringskassans handläggare blir grundlurad under hembesök alternativt mutad
  • aldrig under Försäkringskassans utredning ifrågasätts några uppgifter
  • detta kan ske vartannat år med nya intyg och hembesök

Det är alltså inte lätt att bli beviljad personlig assistans, och det ska det naturligtvis inte heller vara. Ingenting som det allmänna betalar ska någonsin betalas ut lättvindigt. Men att måla ut hela gruppen assistansanvändare som fuskare är helt fel.

Framtiden

Jag är orolig för framtiden när det gäller personlig assistans. Jag har själv mist min (jag har blivit beviljad personlig assistans genom kommunen, men det är en annan sak som jag inte kan ta upp här och nu), och jag känner många som också har mist sin. Det gemensamma med dessa personer är att deras bakomliggande funktionshinder inte minskat. Deras behov av assistans har inte minskat, men de har ändå fått mindre hjälp.

Enstaka riksdagsledamöter arbetar för en lagändring som innebär ett förtydligande av lagarna bakom personlig assistans. Ett sådant förtydligande skulle leda till att Försäkringskassan inte längre kan göra de snäva tolkningar av grundläggande behov som nu görs. Tyvärr står ännu inte något parti bakom ett sådant förtydligande, bara enskilda ledamöter. Det spelar därmed ingen roll om vi får regeringsbyte nästa val; Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker ändå inte ändra på något.

Jag är ändå optimist. Jag tror att det kommer bli bättre, trots att det antagligen kommer bli ännu sämre först. För till syvende og sidst handlar det om människovärde och vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där vi delar in människor i produktiva och icke produktiva, och gör oss av med de icke produktiva? Eller vill vi ha ett samhälle där varje enskild människa är värdefull? Jag vet inte hur du vill ha det, men jag har i alla fall bestämt mig för det senare.