Tre saker som är dåligt med spelet Monopol

Jag går en kurs i speldesign. Kursen är tillgänglig på Udemy för (i skrivande stund) ca 400 kr, och jag rekommenderar den varmt till alla som är intresserade att lära sig mer om att designa bräd- eller tv-spel. Kursmaterialet är enormt och läraren dr Lew Pulsipher är mycket duktig. En övning är att fundera på vad som är dåligt med brädspelet Monopol. Sen ska vi fundera på hur man skulle kunna förbättra det.

Först ska sägas att det var länge sen jag spelade Monopol. Nåväl, jag ska försöka minnas tillbaka till då jag spelade det. För den som vill påminna sig om reglerna för Monopol (pdf), klicka på länken.

  • Spelet är alldeles för långdraget. Det är en av de främsta anledningarna till att jag inte vill spela Monopol. Jag vill minnas att en spelomgång kunde ta mer än en spelkväll i anspråk. Detta är givetvis inte roligt, särskilt inte för de spelare som det går dåligt för. Allt blir en lång och utdragen pina till det oundvikliga slutet, vilket för mig till nästa punkt.
  • Monopol gynnar spelare som det gått bra för i början och missgynnar spelare som det gått dåligt för. Det finns näst intill ingen utjämnande mekanik för att alla ska ha chansen att vinna. I ett familjespel som Monopol som bygger så mycket på att även barnen kan vara med och ibland också vinna, är det en dålig egenskap.
  • Mina favoritspel är strategiska, eller åtminstone taktiska, i sin natur. Monopol är varken eller. Det är alldeles för mycket chans i och med tärningsslag. Du har på intet sätt någon nytta av att vara duktig och ha en strategi. Visserligen finns det en strategi; att köpa allt tärningen för dig till, men man kan inte påverka vilka rutor man hamnar på. Alltså är det den som har tur med tärningarna (främst i början av spelet) som har störst chans att vinna.

Det var i alla fall tre saker som jag tycker är dåligt med Monopol. Det var som sagt länge sen jag senast spelade, så det är möjligt att det finns saker som jag tycker är dåliga, men som inte jag tagit upp här. Jag återkommer med ett blogginlägg där jag ger förslag på förbättringar.

Inför valet 2014: Företagande

Detta är det första blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Först ut är företagande.

 

Bakgrund

Med företagande menar jag här företag i privat sektor; inte till exempel kommunala bolag. Av alla sysselsatta personer (både de som är anställda och de som är egna företagare) år 2013 fanns hela 72 % i privat sektor (inklusive egna företag). Villkoren för företag i Sverige är därför en angelägenhet för väldigt många. Dessutom är näst intill alla människor konsumenter av varor och tjänster företagen tillhandahåller.

Allt fler svenska företag flyttar sin produktion utomlands. Orsakerna är antagligen många, men en delförklaring är Sveriges höga kostnader att anställa. I Svenskt näringslivs rapport Den stora utmaningen som gavs ut 2004, står det att läsa att arbetskraftskostnaden per timme och arbetare i ett typiskt industriföretag var 196 kr i Sverige och 22 kr i Lettland.  I samma rapport nämns en SIFO-undersökning om svenska folkets inställning till företagande. En majoritet av de utfrågade sa sig inte vara benägen att betala ett högre pris för varor och tjänster producerade i Sverige. Dyrare arbetskraftskostnader leder till dyrare konsumentpris, vilket vi enligt undersökningen inte är beredda att betala.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Jag är själv egen företagare sen nio månader. Än så länge har jag inga anställda, därmed påverkas jag inte nämnvärt av de höga arbetskraftskostnaderna. Det jag tycker är viktigt att det är lätt att bokföra mitt företag; att reglerna gällande skatt, moms och annat är tydliga och enkla att förstå; och att den eventuella vinsten jag förhoppningsvis kommer göra inte äts upp av skatter och avgifter.

 

Vad tycker riksdagens partier?

När det gäller anställdas löner är riksdagens partier tämligen överens. Det är egentligen bara Folkpartiet som är beredd att sänka löner (specifikt ingångslöner för unga och lågutbildade). Däremot är arbetsgivaravgifter en stridsfråga. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) har redan sänkt arbetsgivaravgifterna (särskilt för unga) och vill fortsätta göra det, för att på så sätt göra det billigare och mer attraktivt att anställa. De tror att arbetslösheten då minskar.

Oppositionen är kluven. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill återställa nivån på arbetsgivaravgifter för unga och egenavgifter till den innan Alliansen tog regeringsmakten år 2006. Anledningen är dels att de anser inte att sänkta arbetsgivaravgifter leder till så många fler arbetstillfällen, dels för att få in mer pengar i statskassan. Dock vill Miljöpartiet ha kvar låga egenavgifter och även en låg krogmoms.

Jag ska ta upp frågan om skatter mer ingående i ett kommande blogginlägg. Generellt kan sägas att de partier som är för sänkta skatter är också för sänkta avgifter för företagare, och tvärtom.

 

Mina egna åsikter

Jag tycker om att driva eget. Jag tycker om själva tanken på privata företag. I min vision av det perfekta samhället driver nästan alla människor sina egna företag, antingen ensamma eller tillsammans med andra. Människor är inte nödvändigtvis involverade i bara ett företag. Jag tänker mig att en person som till exempel odlar och säljer basilika till kvarteret (en omsättning för låg för att ensamt kunna försörja en person) kan tillsammans med tre andra driva en bokhandel.

För att denna vision ska bli verklighet är det mycket som måste ändras, både attityd- och regelmässigt. Redan idag är det relativt enkelt att starta företag och även att driva det, i alla fall utan anställda. Jag vill att det ska bli enklare att kombinera företagande med till exempel studier eller en anställning, än vad det är idag. Jag vill bort från stordriftstankarna och införa mer småskalighet. Det är inte bra att vi har jättar i livsmedelsbranschen (Coop och ICA). Jag vill att man ska ha valet att köpa tomater från grannen, om man inte vill eller kan odla själv.

Jag inser att alla varken kan eller vill driva egna företag, med allt vad det innebär med momsredovisning, kassaregister, bokföring med mera. Självklart ska dessa människor kunna anställas av de som vill driva företag. Det ska vara lätt att anställa, men också lätt att avskeda om det visar sig att det inte fungerar. Som det ser ut idag är det oftast ett hårt slag att bli arbetslös, både ekonomiskt och psykiskt. Ekonomiskt, eftersom det kan ta lång tid innan man hittar ett nytt arbete; psykiskt för att det vi arbetar med i hög grad definierar vilka vi är. Dessutom känner många sig värdelösa som arbetslösa.

Arbete ska alltid löna sig, och det gäller även företagare. Om du är duktig på det du gör och därmed säljer mycket, ska du också få känna det i plånboken. Jag gillar inte att vi har progressiv skatt i Sverige, men mer om det i blogginlägget om skatter.

 

Nästa blogginlägg handlar om invandring. Vi ses på lördag, den 23 augusti!

Blog Action Day 2013: Mänskliga rättigheter

Idag är det Blog Action Day, en företeelse där tusentals bloggare runt omkring i världen skriver om samma ämne på en och samma dag. Syftet är att trycka upp årets ämne i sökrankningen för att ämnet ska få uppmärksamhet. Årets ämne är mänskliga rättigheter. Termen mänskliga rättigheter kan betyda många olika saker. Jag ska fokusera detta inlägg på mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och specifikt personlig assistans.

En bakgrund

Personlig assistans (pdf, 1,0 MB) är skild från hemtjänst på vissa punkter. Personlig assistans är tänkt att vara just personlig. Det är den som använder sig av personlig assistans som ska få bestämma när och hur assistansen ska utföras, samt av vilka personer.

Många har nog hört talas om att kraven för att få personlig assistans har skärpts den senaste tiden. Samhällets kostnader för den personliga assistansen har ökat kraftigt, som år 2010 låg på drygt 23 miljarder kronor (pdf, 434 kB). Försäkringskassan har upptäckt en hel del fusk och bedrägerier som de försöker att komma åt för att inte lagstiftningen ska urholkas. De senaste åren har allt fler förlorat sin assistans på grund av att deras så kallade grundläggande behov sjunkit under 20 timmar per vecka, ett av kraven för att Försäkringskassan ska bekosta den personliga assistansen.

Det som räknas som grundläggande behov är personlig hygien, av- och påklädning, måltider, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Dessa fem områden räknas som integritetsnära och ska kunna tillgodoses på ett sätt som den som är i behov av assistansen väljer. Om de grundläggande behoven överstiger 20 timmar per vecka räknas även övriga behov in, såsom handling, städning, pappersarbete, promenader, bankärenden m.m. Om de grundläggande behoven däremot understiger 20 timmar per vecka är det upp till kommunen att tillgodose alla behov.

Försäkringskassan gör en bedömning om de grundläggande behoven i varje enskilt fall. Det som räknas som grundläggande behov är väldigt snävt; ännu mer nu än tidigare. Endast så kallad aktiv tid räknas, det vill säga att om en person behöver hjälp att torka sig efter ett toalettbesök, men klarar själv att dra ner byxorna och sätta sig på toaletten räknas bara in den tid det tar för assistenten att torka personen – inget annat.

Måltider räknas bara som grundläggande behov om personen måste ha hjälp att äta eller dricka, det vill säga är i behov av att matas eller sondmatas. Att handla mat, laga mat, duka fram mat och skära mat räknas inte in. För att kommunikation ska räknas som grundläggande behov måste en person i princip inte kunna kommunicera över huvud taget utan assistentens hjälp.

Är personlig assistans verkligen en mänsklig rättighet?

År 2006 antog FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken har som syfte att se till att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta alla de andra mänskliga rättigheterna.

Frågan är då om just personlig assistans är en mänsklig rättighet. Personlig assistans nämns inte i konventionen och det är många länder som följer konventionen men som inte erbjuder personlig assistans. Självfallet är det så att just formen personlig assistans rent tekniskt inte är en mänsklig rättighet. Däremot anser jag att man kan lika gärna se det som om det vore det. Personlig assistans gör en gigantisk skillnad i en persons liv. Jag talar med egen erfarenhet. Livskvaliteten förbättras dramatiskt med personlig assistans.

Föreställ dig för ett ögonblick att du inte kan gå på toaletten själv. Föreställ dig att du måste hålla dig i tio minuter till så att hemtjänstpersonalen hinner hem till dig. Du vet inte vem som kommer (om det kommer någon över huvud taget). Som tur är kommer det en person efter 15 minuter. Det var riktigt nära ögat att du inte kunde hålla dig längre. Kvinnan som kommer är stressad; hon ska iväg till någon annan. Även om hon är duktig och erfaren kan hon inte veta att du är känslig för tryck i stjärten. Hon hjälper dig att torka dig efter toalettbesöket men tar i för hårt så det gör ont. Du säger inget. På med byxorna och så är hon i väg igen.

Föreställ dig nu i stället att när du känner att du måste gå på toaletten har du en personlig assistent som sitter i soffan och läser en tidning. Ni känner varandra väl och assistenten vet exakt hur du vill ha det och att du är känslig för tryck. Du säger till assistenten att du vill gå på toaletten. Assistenten hjälper dig dit och när du är klar får du hjälp med torkningen på exakt det sätt som gör att du inte känner obehag.

Vilket av följande känns bättre? Vilket är mer värdigt? Antagligen är första alternativet billigare, men kan vi verkligen prata om pengar när det gäller något så privat som personers toalettbesök? Kan vi säga till personer som behöver hjälp med det andra klarar själv utan att ens tänka på det att de kostar för mycket pengar? Jag anser att vi redan gör det. Det är fördjävligt, rent ut sagt.

Om fusket

Från Riksdagen anser man att för att komma åt fusket måste man förbättra granskningen av de som söker personlig assistans. Det håller jag med om, men jag betvivlar att det hindrar fuskare om man gör hårdare gränsdragningar av vad som räknas som grundläggande behov. Snarare kan fusket öka, då hederliga människor känner sig tvungna att låtsas vara mer hjälpbehövande än de är, för att kunna få den hjälp de egentligen har rätt till.

Jag undrar också hur fusket kan vara så utbrett som det sägs vara. För att få rätt till personlig assistans från Försäkringskassan måste den sökanden vartannat år beskriva sin vardag i detalj ned till minutnivå, hur lång tid varje sak tar. Detta måste styrkas av arbetsterapeut och läkare. Det förekommer också att Försäkringskassans handläggare är med under vissa moment för att beräkna tid. I ett sådant system ställer jag mig frågande hur det ens är möjligt att fuska sig till personlig assistans. De fall som framkommit i media har ofta handlat om personer som inte ens har någon funktionsnedsättning alls. Det rör sig alltså inte ens om personer som visserligen behöver hjälp, men som överdriver det behovet.

För att en person utan funktionsnedsättning ska få personlig assistans krävs alltså att:

  • läkare och arbetsterapeut blir grundlurade alternativt mutade
  • Försäkringskassans handläggare blir grundlurad under hembesök alternativt mutad
  • aldrig under Försäkringskassans utredning ifrågasätts några uppgifter
  • detta kan ske vartannat år med nya intyg och hembesök

Det är alltså inte lätt att bli beviljad personlig assistans, och det ska det naturligtvis inte heller vara. Ingenting som det allmänna betalar ska någonsin betalas ut lättvindigt. Men att måla ut hela gruppen assistansanvändare som fuskare är helt fel.

Framtiden

Jag är orolig för framtiden när det gäller personlig assistans. Jag har själv mist min (jag har blivit beviljad personlig assistans genom kommunen, men det är en annan sak som jag inte kan ta upp här och nu), och jag känner många som också har mist sin. Det gemensamma med dessa personer är att deras bakomliggande funktionshinder inte minskat. Deras behov av assistans har inte minskat, men de har ändå fått mindre hjälp.

Enstaka riksdagsledamöter arbetar för en lagändring som innebär ett förtydligande av lagarna bakom personlig assistans. Ett sådant förtydligande skulle leda till att Försäkringskassan inte längre kan göra de snäva tolkningar av grundläggande behov som nu görs. Tyvärr står ännu inte något parti bakom ett sådant förtydligande, bara enskilda ledamöter. Det spelar därmed ingen roll om vi får regeringsbyte nästa val; Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker ändå inte ändra på något.

Jag är ändå optimist. Jag tror att det kommer bli bättre, trots att det antagligen kommer bli ännu sämre först. För till syvende og sidst handlar det om människovärde och vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där vi delar in människor i produktiva och icke produktiva, och gör oss av med de icke produktiva? Eller vill vi ha ett samhälle där varje enskild människa är värdefull? Jag vet inte hur du vill ha det, men jag har i alla fall bestämt mig för det senare.

USA på 30 dagar: Ny bok ute nu

Bilar och en motorcykel på en väg i USA

För ett år sen gjorde min bror och hans kompis en 30 dagar lång bilresa genom USA. De dokumenterade sina upplevelser i en blogg som nu blivit en bok. Mer information och länkar till bloggen med mera hittar du på förlaget Nasty Books hemsida. Tryckt bok kostar 199 kr + frakt och e-bok kostar 30 kr.

Från arkivet: Dag König

Nu är det dags för det sista ”Från arkivet”-inlägget. Men det är samtidigt den första intervjun jag gjorde på Johans podshow. Jag intervjuade Dag König i april 2006. Hans numera nedlagda podcast Another Visitor var faktiskt den podcast som inspirerade mig att göra min egen. Vi pratar om podcasting och teknik.

Ladda ned intervjun här.

Från arkivet: Anders Nyman

Jag har grävt fram ännu en intervju från arkivet. Denna gång är det en intervju jag gjorde med Anders Nyman 30 augusti 2008. Anders var ordförande för föreningen Swecasters, eBild på Anders Nymann förening för svenska amatörpodcastare. En förening som även jag var involverad i som styrelseledamot från dess grundande 2006 till dess avveckling 2010. Anders har en egen podcast, Polarbear Podcast. Tyvärr har han lagt den på is, men han är aktuell som författare med sin bok Static. Mer information om boken finner du på hans hemsida. Där hittar du också hans podcast.

Avsnittet med intervjun är 57 minuter lång och kan laddas ned här. Vi pratar mest om Swecasters och podcasting.

Om upphovsrätt… igen

Dags för ett inlägg om upphovsrätt. Anledningen är att jag fått en lång kommentar från Jonas Öhrnell. Kommentaren förtjänar ett svar i ett inlägg.

Oftast är det just beskrivningen av en produkt som är mest värdefull. Jag tror Volvo hellre skulle vilja bli bestulen på 100 sprillans nya bilar än ritningen på den kommande modellen. Till och med om tjuvarna kopierar ritningarna. Men om de då skulle börja tillverka Volvobilar själva, då skulle de kunna stämmas av Volvo. Varför ska Volvo ha det skyddet men inte en låtskrivare?

Immaterialrätt är svårt. Många lever just på immateriella tillgångar. T.ex. skulle Google knappast finnas som företag om deras källkod försvann eller stals. Jag tror inte det är att inte kunna sälja själva CD-skivan, DVD-skivan eller de ihopbundna pappersarken som kulturindustrin är rädd för. Det är själva musiken (det immateriella) som är värdefullt.

Teknik förändras ständigt. Jag förstår det och är helt för det. I vinter blir jag färdig datoringenjör och jag ser fram emot att vara med att forma morgondagens datatekniklösningar. Jag har fortfarande svårt att förstå på vilket sätt den digitala tekniken måste försämra upphovsrätt. Jag ser det snarare så att eftersom man kan göra en exakt kopia av t.ex. en film billigt och snabbt ska upphovsrätten stärkas ytterligare.

Dagens samhälle sjuder av kreativa människor som gör kreativa saker och tillgängliggör dem för andra gratis. Detta mycket tack vare Internet. Jag både producerar och konsumerar gratis kultur och jag ser stora möjligheter med att tillgängliggöra sina alster gratis och låta andra förändra, förbättra och kombinera. Sådant kan få oanade resultat. Men om en kreativ människa vill ha monetär ersättning för sitt arbete, varför är det fel?

Jag betalar gärna 333 kr för datorspelet Diablo 3, som jag gjorde för ett tag sen. Jag köpte t.o.m. tre exemplar. Mina kompisar ville också köpa eftersom vi ska spela det tillsammans i sommar. Vad är 333 kr för timmar av skoj? Billigt. Jag betalar gärna 333 kr och tycker det är billigt för jag vet att det dels ligger enormt arbete bakom tillverkningen av ett spel, dels kostar det att marknadsföra det så att detaljhandeln köper in det. Sen ska de som jobbar i detaljhandeln, såväl som i fraktbranschen ha lön. Jag betalar för att jag vill slippa åka till USA och bränna spelet själv från Blizzards dator. Jag vill absolut slippa mödan med att tillverka ett eget Diablo 3.

Jag hör ofta att upphovsrätten hindrar människor att ta del av kultur. Jag håller inte med. För människor med skral ekonomi (jag är student och funktionshindrad, jag vet hur det är att ha skral ekonomi) finns det bibliotek där man gratis kan läsa all världens böcker och tidningar (även se film och lyssna till musik i vissa bibliotek). Det finns museum som det är gratis (eller näst intill) att besöka. Om man har tillgång till Internet finns Spotify där man kan lyssna på musik gratis (nja, reklam finns ju). SVT, SR och UR har väldigt bra utbud av både utbildande och underhållande TV, film, musik och radio. Vi finansierar det genom TV-licensen. Fungerar utmärkt, fast det är tyvärr många som inte betalar. Om man bortser från TV-licensen och kostnaden för ett Internetabonnemang kan man säkert fylla ett helt liv med konstant kulturkonsumtion och inte betala en spänn. Fantastiskt, eller hur?

Trots idoga försök av mina meningsmotståndare i denna fråga att förklara vad problemet med upphovsrätt är förstår jag ändå inte. Kanske är jag undermedvetet ovillig att förstå, kanske de har dåliga argument eller kanske är jag helt enkelt trög. Jag vill gärna förstå hur de tänker, men jag befarar att det blir svårt.

Från arkivet: Anna-Karin

Jag fortsätter att gräva i arkivet efter gamla intervjuer värda att lyfta fram.Anna-Karin

Idag vill jag lyfta fram min intervju från 7 oktober 2007 med Anna-Karin, en podcastare tillika släktforskare. Vi pratade om podcasting, släktforskning och även om Aspergers syndrom. Anna-Karins podcast Anna-Karins Genealogical Podcast hittar du här.

Ladda ned intervjun här.

Från arkivet: Vanja

Jag fortsätter att gräva i arkivet efter gamla intervjuer värda att lyfta fram. Förra inlägget som även var det första ”Från arkivet” var en intervju med Nuclear Playground. Du hittar det inlägget här.

Idag vill jag lyfta fram min intervju från 17 september 2007 med Vanja, en singer/songwriter från Stockholm. När jag intervjuade henne höll hon på med inspelningen av sin första skiva. Den har sedan dess släppts. Jag trodde att jag skulle recensera den här på bloggen, men det har helt enkelt inte blivit av. Skivan heter December Diaries och är väl värd sina 89 kr på Cdon.

Ladda ned intervjun här.

Hur ska det gå för Kristdemokraterna?

Det har väl inte undgått någon att Kristdemokraterna riskerar att hamna utanför riksdagen efter nästa val. Partiet har även varit med om en strid om partiledarposten, då Mats Odell utmanade den sittande partiledaren Göran Hägglund. Jag kan tänka mig att många osäkra väljare blivit mer osäkra på om de ska rösta på Kristdemokraterna när partiets medlemmar inte ens kan enas under en ledare och en politik. Hur ska det gå för Kristdemokraterna och vilken väg ska partiet vandra?

Jag är sedan ett par år medlem i Kristdemokraterna. Det jag fastnade för var budskapet om att det är viktigt att ta hand om varje enskild människa och särskilt personer med funktionsnedsättning. Jag tycker att politik måste utgå ifrån individens situation, vilket jag anser att Allianspartierna lyckats bäst med att implementera.

Tyvärr verkar en del av Kristdemokraternas medlemmar för att göra partiet mer religiöst genom att bland annat kräva snävare abortregler. Jag anser att blanda religion och politik vore helt fel väg att gå. Det skulle göra att Kristdemokraterna marginaliseras till att bli det parti som kristna och kanske personer med annan religion tyr sig till. Även om partiet skulle lyckas med konststycket att klara sig från att hamna utanför riksdagen är det nog omöjligt att bilda regering tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Den utvecklingen vore mycket olyckligt för ett parti som i grunden ser till varje enskild människa.

Jag är ateist. Ändå gick jag med i Kristdemokraterna. Hur är det möjligt? Kristdemokraternas politik bygger på de kristna värderingarna som också i mångt och mycket är basen i svensk lagstiftning. Det är viktigt att skilja på kristna värderingar och kristen tro eller religion. Kristna värderingar är inte på något sätt unika för just kristendomen, snarare är de universella värderingar som funnits med länge och i flera olika kulturer. Att till exempel älska sin nästa såsom sig själv är en eftersträvansvärd värdering, tycker jag. Då spelar det ingen roll om du är ateist, kristen, muslim, scientolog eller vad du nu är.

Jag är som sagt ateist. Det är därmed helt naturligt att jag inte tycker om vissa åsikter som Kristdemokraterna representerar. Till exempel tycker jag att det är en självklarhet att homosexuella par ska få både gifta sig och skaffa barn,genom adoption eller på annat sätt. Jag tycker också det är självklart att en kvinna ska ha full rätt att göra abort. Att vara mamma är för evigt och om en kvinna blivit våldtagen eller om hon på ett eller annat sätt inte känner sig kapabel till att vara mamma ska hon få bestämma över sin kropp och avbryta en graviditet. Jag anser att det kan vara bättre att inte föda ett barn alls än att föda ett barn in i ett liv av misär och smärta. Jag tror att ett beslut om abort är svårt nog för den blivande mamman utan att staten skuldbelägger henne. Däremot ska en kvinna som beslutar att föda sitt barn ha samhällets alla resurser till förfogande, även om hon befinner sig i en utsatt livssituation.

Göran Hägglund har en väldigt svår uppgift i att förmedla partiets politik och samtidigt balansera mellan två synsätt; det ena är att personlig tro inte ska påverka den politik man för, det andra är att politiken ska färgas starkt av religion och att kyrkan ska vara en mer synlig aktör i samhället. Jag tycker att han gör ett bra jobb, men jag ser med oro på att religionen kan få ett större inflytande på Kristdemokraternas politik. Om det händer skulle jag känna mig tvungen att lämna partiet till förmån för Centerpartiet eller möjligtvis Folkpartiet.

Hur ska det då gå för Kristdemokraterna? Jag befarar att partiet får lämna riksdagen efter nästa val antingen på grund av interna stridigheter och maktkamp eller på grund av en tydligare religiös inriktning. Missförstå mig inte, jag har fortfarande förtroende för Kristdemokraterna och deras politik. Dock står det klart att den senaste tidens turbulens har skadat detta förtroende.