Inför valet 2014: Vinster i välfärden

Detta är den fjärde och sista delen av min bloggserie inför valet 2014. Jag har tidigare skrivit om vikten att underlätta för företagare, invandringens historia och vilka skäl det finns att ha invandring, samt om skatternas utformning om mina visioner om ett bra skattesystem. Nu har turen kommit till det väl debatterade ämnet vinster i välfärden.

 

Bakgrund

Sen 1992 har så kallade friskolor varit tillåtna. Friskolor drivs av företag, ekonomiska föreningar eller ideella kooperativ och föreningar. 2007 blev det tillåtet för vinstdrivande företag att bedriva vård. Ingen har väl missat den heta potatis som vinster i välfärden blivit den senaste tiden. Ofta blir känslorna upprörda när ämnet förs på tal. Men är det så att känslorna får styra mer än faktiska förhållanden?

Enligt tidningen Dagens samhälle gör det genomsnittliga företaget inom välfärdssektorn en vinst efter skatt på omkring fyra procent av omsättningen. Mellan 35 och 50 procent av det delas ut till ägarna som vinst, resten återförs till verksamheten. Med andra ord är det omkring två-tre procent som tas ut i vinst, ut ur verksamheten. Detta motsvarar ungefär samma andel av omsättningen som kommunen bör gå med vinst. Dagens samhälle har också tittat på riskkapitalbolagens resultat. Många av dessa bolag har visat negativt resultat; förlust, för att tala klarspråk. Tidningen ETC pekar däremot på långt mer positiva siffror. Som exempel nämns Attendo Care, där tio procent av skattepengarna gick ”till annat än välfärd”.

Stämmer det att massor av skattemedel går rakt ned i privata företagares fickor? Det är svårt att få klarhet i fakta, eftersom frågan är så politiserad och polariserad. Det är synd, för det torde gå att ta reda på objektivt om vilka effekter vinstdrivna verksamheter har på välfärden.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Att ha en god kvalitet på skolan, vården och omsorgen är mycket viktigt för mig. Vården av de sjuka och omsorgen om våra barn, äldre och funktionsnedsatta är bland det mest fundamentala tjänster ett samhälle ska erbjuda. Samtidigt värnar jag om företag och företagarens egenbestämmande. Frågan är huruvida privata vinstintressen är förenliga med att bibehålla en hög kvalitet i välfärdssektorn.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) ställer sig positiva till att företag i välfärdssektorn ska få ta ut vinst. De hänvisar bland annat till att vinst spelar en nyckelroll i det privata näringslivet, men även att inte många vänder sig emot att till exempel läkemedelsbolag som säljer läkemedel till vården och omsorgen eller byggbolagen som bygger skolbyggnaderna tar ut vinst. Vänsterpartiet är det enda partiet i riksdagen som går till val på att införa ett generellt vinstförbud.

I Sveriges televisions partiledarutfrågning med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin redogörs för Miljöpartiets hållning. De är samma som Vänsterpartiet emot att skattepengar tillåts lämna företagen i form av vinst, men med en i mitt tycke mycket intressant skillnad. Där Vänsterpartiet kategoriskt säger nej till all form av vinstuttag, gör Miljöpartiet skillnad på skattemedel och annat kapital som företaget tar in, till exempel via ägare och bank. Det kapital som samhället skjuter till ska till hundra procent gå tillbaka till verksamheten. Däremot ska företagen få förfoga över övrigt kapital som de själva önskar: dela ut allt i vinst, låta allt gå tillbaka till verksamheten eller en blandning av de två.

 

Mina egna åsikter

Denna fråga har kommit att bli mycket infekterad och slagorden haglar från alla håll. Som jag har uppfattat det finns det några huvudargument mot vinster i välfärden. Jag listar dem nedan och sen försöker jag att bemöta dem.

  1. Skattemedel ska enbart gå till det de är ämnade för, det vill säga välfärd.
  2. Hur kan företag ta ut en vinst, när offentligt drivna verksamheter går med förlust? Offentligt drivna verksamheter håller en högre standard som kostar mer. Det är därför privata företag kan ta ut vinst.
  3. Välfärd ska drivas av offentliga utförare.
  4. Privata företag tänker främst på pengar och inte på att erbjuda bra välfärd.
  5. En elev på en friskola eller en äldre människa på ett äldreboende ska inte behöva granska kvaliteten i verksamheten och inte heller granska årsredovisningarna.

Argument 1 är lätt att bemöta. Vid en första anblick verkar detta argument vettigt och sunt. Men vid en närmare granskning börjar i alla fall jag undra vad egentligen som innefattas i ”gå till välfärden”. Är en högre lön till de anställda en kostnad som kan hänföras till att ”gå till välfärden”? En bättre betald arbetskår bidrar till en mer nöjd och mer produktiv arbetskår, och som i sin tur leder till ett mervärde för välfärden. Varför skulle inte dessa samband gälla för ägarna som får vinst? Om ägarna får vinst, torde de bli mer nöjda och produktiva. Värt att komma ihåg är att ägare inte är anställda i företaget och därmed inte får lön. Vinsten är lönen. Samma sak gäller för alla enmansbolag oavsett bransch. Vill jag ha lön från mitt bolag får jag ta av min vinst. Ingen vinst den här månaden? Nähä, då blir det ingen lön, heller.

Dessutom är det mycket av skattemedel som redan idag går till annat än tillbaka till välfärden. Läkemedelsbolag tar ut en stor vinstmarginal på sina produkter; produkter som i stor utsträckning köps av samhället, det vill säga betalas med skattemedel. Läromedel är ett annat exempel på en produktkategori som betalas till den största delen av skattemedel.

Argument 2 är en mycket relevant fråga, men premissen att offentligt drivna verksamheter håller högre kvalitet är felaktig. Enligt Socialstyrelsen fanns 2012 inga tydliga kvalitetsskillnader mellan privat och kommunal äldreomsorg. Om det inte finns några tydliga skillnader, hur kan det då komma sig att ett privat drivet äldreboende kan gå med vinst, medan ett kommunalt drivet äldreboende går med förlust? Jag ser två möjliga förklaringar.

  • Att det kommunalt drivna äldreboendet faktiskt går med vinst, det också, men att kommunen har andra verksamheter som kanske inte går lika bra. Därmed överför kommunen äldreboendets vinst till andra verksamheter för att täcka en förlust där. På så sätt ”syns” inte vinsten, då den används på annat håll. Det privat drivna äldreboendet har inga andra verksamheter att överföra vinsten till, utan vinsten delas helt enkelt ut till ägarna.
  • Att det privata äldreboendet är mer kostnadseffektivt och att det kommunala äldreboendet slösar pengar. Med andra ord är en enhet äldreomsorg billigare på det privat drivna äldreboendet än på det kommunalt drivna.

Om den första förklaringen är korrekt är det inte så farligt. En kommun ägnar sig åt mängder av verksamheter och i mina öron låter det väldigt sunt att överföra pengar från där det finns i överskott till där det finns underskott. Om däremot den andra förklaringen är korrekt är det mer allvarligt. Det betyder att kommunal verksamhet slösar med skattemedel, så att vi får färre enheter äldreomsorg för samma summa pengar än vad vi kunde ha fått. Jag tror mer på att den första förklaringen är korrekt, rent generellt. Så klart förekommer det slöseri med skattemedel i våra kommuner, men jag tror inte det är hela förklaringen.

Argument 3 är ett rent ideologiskt ställningstagande. Den som använder sig av det bryr sig inte huruvida privat driven välfärd uppvisar kvalitetsbrister. Man tycker helt enkelt att vår välfärd ska drivas av kommuner, landsting och stat. Jag håller inte med, men som sagt är det ett ideologiskt ställningstagande som det inte riktigt finns faktiska argument vare sig för eller emot.

Argument 4 bygger på förutfattade meningar om att det är ”ondska” att vilja tjäna pengar; att bry sig om människor och att tjäna pengar inte är förenliga. Dessutom ställs det upp en falsk motsättning i att det inte går att erbjuda bra välfärd och samtidigt tjäna pengar. Om vi vänder på resonemanget: är det ”godhet” att gå med förlust? Alla verksamheter, företag som kommuner/landsting/stat, bör gå med vinst eller i alla fall inte gå med förlust. Annars är verksamheten inte hållbar.

Beänk en familjs ekonomi där det månad efter månad flödar ut mer pengar än det kommer in. Hur många månader eller år är det möjligt innan ekonomin kollapsar? En familj i den situationen kan inte åka på semester (i alla fall inte utan lånade pengar, vilket ytterligare förvärrar problematiken). Familjer i ekonomisk kris hamnar ofta förr eller senare i relationskris. Titta på Lyxfällan för exempel på detta. Samma sak gäller för företag och andra verksamheter. Om inte inkomsterna kan täcka utgifterna kan verksamheten bara överleva så länge dess sparade kapital finns. Efter det är det konkurs som gäller. Vem vinner på det? Hur många äldre kan få hjälp att duscha om äldreboendet gått i konkurs?

Argument 5 håller jag helt med om. Elever, barn, äldre och funktionsnedsatta är inte i position att granska verksamheten de nyttjar. Inte heller ska de avkrävas det ansvaret. Saken är dock den att i min mening är det inte dessa personer som är verksamhetens faktiska kunder; det är kommunen. Kommunen har det slutliga ansvaret att se till att elever får bra utbildning, att barn och äldre får en bra omsorg och att funktionsnedsatta får bra assistans eller andra insatser. Detta gäller såväl i kommunalt drivna som i privat drivna verksamheter. Således är det kommunen som ska granska att verksamheterna sköter sig. Även Socialstyrelsen säger samma sak i deras rapport jag hänvisade till tidigare: att kvaliteten bör säkerställas inte bara i privat drivna verksamheter, men även i kommunalt drivna verksamheter.

Det är uppenbart att skandaler såsom John Bauer-koncernens konkurs och Carema Cares blöjvägningar varit möjliga delvis på grund av kommunens bristfälliga granskning. Verksamheter som inte håller kvalitetskraven ska naturligtvis inte få bedriva välfärd. Det är antagligen de flesta överens om. Frågan huruvida privat driven välfärd granskas hårdare än offentligt driven välfärd, och i vilken utsträckning det påverkar allmänhetens bild av densamma är ämnet i kandidatuppsatsen Äldreomsorg i svensk dagspress – en kritisk diskursanalys.

Som en slutnotis kan nämnas att stoppa vinster i välfärden möjligen strider mot EU-rätt. Att hindra människors gjorda investeringar att ge avkastning kan enligt Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg liknas vid en så kallad expropriation, ett förfarande som den ryska staten blev fälld för när den förstatligade oljebolaget Yukos.

Inför valet 2014: Företagande

Detta är det första blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Först ut är företagande.

 

Bakgrund

Med företagande menar jag här företag i privat sektor; inte till exempel kommunala bolag. Av alla sysselsatta personer (både de som är anställda och de som är egna företagare) år 2013 fanns hela 72 % i privat sektor (inklusive egna företag). Villkoren för företag i Sverige är därför en angelägenhet för väldigt många. Dessutom är näst intill alla människor konsumenter av varor och tjänster företagen tillhandahåller.

Allt fler svenska företag flyttar sin produktion utomlands. Orsakerna är antagligen många, men en delförklaring är Sveriges höga kostnader att anställa. I Svenskt näringslivs rapport Den stora utmaningen som gavs ut 2004, står det att läsa att arbetskraftskostnaden per timme och arbetare i ett typiskt industriföretag var 196 kr i Sverige och 22 kr i Lettland.  I samma rapport nämns en SIFO-undersökning om svenska folkets inställning till företagande. En majoritet av de utfrågade sa sig inte vara benägen att betala ett högre pris för varor och tjänster producerade i Sverige. Dyrare arbetskraftskostnader leder till dyrare konsumentpris, vilket vi enligt undersökningen inte är beredda att betala.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Jag är själv egen företagare sen nio månader. Än så länge har jag inga anställda, därmed påverkas jag inte nämnvärt av de höga arbetskraftskostnaderna. Det jag tycker är viktigt att det är lätt att bokföra mitt företag; att reglerna gällande skatt, moms och annat är tydliga och enkla att förstå; och att den eventuella vinsten jag förhoppningsvis kommer göra inte äts upp av skatter och avgifter.

 

Vad tycker riksdagens partier?

När det gäller anställdas löner är riksdagens partier tämligen överens. Det är egentligen bara Folkpartiet som är beredd att sänka löner (specifikt ingångslöner för unga och lågutbildade). Däremot är arbetsgivaravgifter en stridsfråga. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) har redan sänkt arbetsgivaravgifterna (särskilt för unga) och vill fortsätta göra det, för att på så sätt göra det billigare och mer attraktivt att anställa. De tror att arbetslösheten då minskar.

Oppositionen är kluven. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill återställa nivån på arbetsgivaravgifter för unga och egenavgifter till den innan Alliansen tog regeringsmakten år 2006. Anledningen är dels att de anser inte att sänkta arbetsgivaravgifter leder till så många fler arbetstillfällen, dels för att få in mer pengar i statskassan. Dock vill Miljöpartiet ha kvar låga egenavgifter och även en låg krogmoms.

Jag ska ta upp frågan om skatter mer ingående i ett kommande blogginlägg. Generellt kan sägas att de partier som är för sänkta skatter är också för sänkta avgifter för företagare, och tvärtom.

 

Mina egna åsikter

Jag tycker om att driva eget. Jag tycker om själva tanken på privata företag. I min vision av det perfekta samhället driver nästan alla människor sina egna företag, antingen ensamma eller tillsammans med andra. Människor är inte nödvändigtvis involverade i bara ett företag. Jag tänker mig att en person som till exempel odlar och säljer basilika till kvarteret (en omsättning för låg för att ensamt kunna försörja en person) kan tillsammans med tre andra driva en bokhandel.

För att denna vision ska bli verklighet är det mycket som måste ändras, både attityd- och regelmässigt. Redan idag är det relativt enkelt att starta företag och även att driva det, i alla fall utan anställda. Jag vill att det ska bli enklare att kombinera företagande med till exempel studier eller en anställning, än vad det är idag. Jag vill bort från stordriftstankarna och införa mer småskalighet. Det är inte bra att vi har jättar i livsmedelsbranschen (Coop och ICA). Jag vill att man ska ha valet att köpa tomater från grannen, om man inte vill eller kan odla själv.

Jag inser att alla varken kan eller vill driva egna företag, med allt vad det innebär med momsredovisning, kassaregister, bokföring med mera. Självklart ska dessa människor kunna anställas av de som vill driva företag. Det ska vara lätt att anställa, men också lätt att avskeda om det visar sig att det inte fungerar. Som det ser ut idag är det oftast ett hårt slag att bli arbetslös, både ekonomiskt och psykiskt. Ekonomiskt, eftersom det kan ta lång tid innan man hittar ett nytt arbete; psykiskt för att det vi arbetar med i hög grad definierar vilka vi är. Dessutom känner många sig värdelösa som arbetslösa.

Arbete ska alltid löna sig, och det gäller även företagare. Om du är duktig på det du gör och därmed säljer mycket, ska du också få känna det i plånboken. Jag gillar inte att vi har progressiv skatt i Sverige, men mer om det i blogginlägget om skatter.

 

Nästa blogginlägg handlar om invandring. Vi ses på lördag, den 23 augusti!