Är inskränkning i privatlivet ett pris vi vill betala för upphovsrättens skull?

Jag vill börja med att tacka för de fina kommentarerna jag fick på mitt förra blogginlägg. Jag fick mer och bättre respons än jag vågat hoppas på. Med det sagt hoppar jag direkt in och försöker svara på de nya frågorna som kom fram genom kommentarerna.

Alla känner nog till ordet IPRED. Det är en lag s0m gör det möjligt för upphovsrättsinnehavaren att vid domstol begära ut bl.a IP-nummer till den eller de personer man misstänker ha piratkopierat. Här ska tilläggas att jag inte är någon expert på IPRED, jag kan bara det jag hört på nyheterna. Hur som helst är IPRED någonting som upprört väldigt många människor, däribland även Piratpartister. Jag förstår och i viss mån delar missnöjet mot IPRED och dylika lagar. Men man måste förstå att de har tillkommit som en följd av piratkopierandet. Jag anser att utan piratkopiering skulle aldrig en lag som IPRED kunna klubbas igenom. Principiellt är jag mot att enskilda personer och företag ska kunna ”agera polis” så här, men eftersom du måste gå till domstol för att få tillgång till de IP-nummer du vill titta på, tror jag att mängden IP-nummer som faktiskt lämnas ut kommer att vara mycket få. I praktiken blir det bara de som piratkopierar åtskilliga mängder filer som får sina IP-nummer avslöjade. Och vad är det för fel med det, att ertappa en kriminell person? Ska verkligen kriminella personer (som faktiskt de som piratkopierar är) åtnjuta fullt skydd av sina privatliv?

Jag förstår inte Piratpartisternas definitionen på stöld. Är inte illegal fildelning stöld? Då tillämpar man en väldigt smal definition av stöld. Är det att en fildelare inte berövar någon ett original, som är stötostenen? Ja, men då kan man lika gärna hävda att ta en CD-skiva från en skivbutik inte är stöld. Förvisso berövar man skivaffären ett exemplar av just den skivan, men eftersom skivaffären mest troligt är försäkrad och får igen sin förlust och därigenom får skivbolaget ge ut en extra skiva som skivaffären måste betala för, så går ingen med förlust – förutom då försäkringsbolaget, men de höjer bara sina premier och eftersom det är så många som är kunder i det försäkringsbolaget blir merkostnaden per person försumbar. Man kan dra liknande exempel med snattaren på matvaruaffären och tusen andra exempel. Är det stöld? De flesta skulle nog svara ja på den frågan. Men jag blir förbluffad över att så pass många människor skulle tveka med svaret när det gäller fildelning. För mig är det exakt samma sak, bara att det ena sker ”ute i världen” och det andra på Internet.

Min vän Per Nissilä skrev följande:

Ge mig en tjänst där jag kan betala, och till RIMLIGT pris så är jag mer än villig att göra det. Ge t.ex musiker chans att tjäna pengar utan skivbolagsjättar som tar det mesta. Använd ny teknik till fördel istället för att fördöma och förbjuda den. Lyssna på vad folk faktiskt vill.

Här tar han upp en del intressanta punkter som jag vill prata lite om. Jag håller med om att industrin måste komma på konkurrenskraftiga alternativ för de som hellre köper t.ex digital musik än musik på CD-skivor. Jag köper också digitalt, fast jag tycker mer om att köpa CD-skivor, mycket p.g.a att jag anser att skivorna man köper håller mycket bättre för slitage än de CD R-skivor man får tag i. Som ni kan läsa i ett tidigare blogginlägg, där jag rasar mot iTunes knäppa handelssystem, är jag inte helt övertygad om att industrin gjort allt den förmår för att erbjuda billiga och bra digitala alternativ. Men däremot är dåliga handelsvillkor ingen som helst ursäkt för att piratkopiera. Ett bra och lagligt tillvägagångssätt vore att bojkotta t.ex iTunes och göra som jag har gjort – jag köper ingen mer musik från iTunes utan jag köper mina digitala album på eMusic, där jag får bättre villkor till ett mycket billigare pris. Jag använde min konsumentmakt, men behöll lagligheten. Om ni inte vill köpa t.ex en film för att den är för dyr och dessutom är dålig, strunta i att köpa den då! Det är där jag tycker att piraternas argumentation fallerar. Om de nu tycker att kulturen de konsumerar är så dålig, dyr och skapas av korrupta makter, varför piratkopierar dem just den kulturen? Varför besudla ens hårddisk eller MP3-spelare med sådant? Jag förstår inte.

Per nämner också det här med att skivbolagsjättarna tar det mesta pengarna istället för upphovsmännen. Det kanske stämmer, jag vet inte.  Men det är ju alltid reglerat i avtal mellan upphovsman och riskkapitalist. Just det, riskkapitalist. Jag ser skivbolag, musikförlag, bokförläggare, filmbolag etc. som riskkapitalister. De köper rätten att använda en produkt de anser kunna generera vinst. Ibland har de fel, ibland har de rätt. Men de satsar alltid en hel del pengar och kompetens på produkten. Pengar och kompetens som upphovsmannen oftast inte har. För vem skulle frivilligt ge bort en del av kakan till någon som man inte behöver hjälp av? Är det inte ganska rimligt att den som tar den största ekonomiska risken också får den största vinsten om det går bra? Det är ju ändå den som får ta den största smällen vid en flopp.

Jag vill här avvika en smula från ämnet och ta ett exempel från min personliga erfarenhet, det är alltid lättare att vara konkret då. Jag är aktiesparare. Jag har sparat i aktier sedan 1998, då jag köpte mina första aktier i dåvarande Telia och i Volvo. Sen har jag fortsatt och blivit mer och mer insatt, samt mer och mer intresserad och aktiv. Jag har dock mött en del personer som är missunnsamma och misstänksamma mot mig som aktieägare. Jag har fått höra att jag är girig och åker snålskjuts på dem som verkligen gör jobbet. Jag förstår inte dessa resonemang. När jag har valt ut ett företag jag tror kommer gå bra i framtiden väljer jag kanske att investera. Säg att jag köper aktier i Ericsson för 10 000 kr. Schvoch så åker mina surt förvärvade pengar iväg in i företaget. Jag har inte längre tillgång till dem för att köpa annat eller betala hyra, eller så. Jag tar en risk. Pengarna kan ju faktiskt försvinna om Ericsson går i konkurs. Då är det ju bara naturligt att jag som riskerat så mycket får tillbaka lite grann om Ericsson går bra. Säg att jag säljer mina aktier när aktien stigit med 30%. Då får jag ut 13 000 kr, men efter skatt har jag bara 12 000 kr kvar. Ändå är det en nettovinst på 2 000 kr, så jag är nöjd. Men säg att aktien istället föll med 30% och jag var tvungen att sälja ändå. Då får jag ut 7 000 kr. Ser ni? Vid 30% uppgång får jag 20% extra som tack för hjälpen, men vid 30% nedgång får jag 30% värdetapp. Jag tycker ändå det är värt risken, även fast jag får mindre av uppgången än nedgången. Men om jag då visste att jag bara skulle kunna få tillbaka mina satsade 10 000 kr om det blev uppgång, men riskera värdetapp vid nedgång. Då skulle jag inte vilja äga några aktier.

Med denna utvikning vill jag ha sagt att det är självklart att, för att ta Per Nissiläs exempel, ett skivbolag ska tjäna mer pengar än artisten vid eventuell succé. Artisten har inte lagt ned en bråkdel av den summa pengar som skivbolaget har gjort.

Jag har läst artikeln Per länkade till. Intressant läsning, men jag tycker att författaren Karl-Henrik Pettersson har fel i det han säger om att äganderätt och upphovsrätt kan och bör skiljas på. Jag förstår inte vad vitsen är med äganderätt om inte upphovsrätten följer med. Om nu en person som t.ex komponerat ett musikstycke har kvar rätten att göra första försäljningen, eller ”first sale” som artikelförfattaren skriver om, vad har han/hon för glädje av det om musikstycket därefter kan kopieras i det oändliga via fildelningsnätverk? Då måste den kompositören se till att första försäljning går så oerhört bra att han/hon redan fått in tillräckligt mycket pengar så att vidare försäljning inte betyder någonting. Tänk om den första försäljningen bara går till en person som sedan gör musikstycket tillgängligt på Internet.

Det påstås ganska ofta att för personer inom t.ex musikbranschen inte tjänar lika mycket på CD-försäljning som på konserter, affischer odyl. Måhända är det så, men hur är det med t.ex författare? Hur ska dem kunna få in pengar på annat sätt än via bokförsäljning? Det finns många kreatörer som inte har lust, kunskap eller möjlighet att tjäna pengar på annat sätt än försäljning av just sina böcker, DVD-skivor eller vad det nu kan vara. Och som jag skrivit tidigare – varför ska en kreatör behöva producera något extra för att tjäna pengar? Jag frågar igen, vad är det som gör att man inte kan betala för t.ex Kents nya album men man kan gladeligen betala för en T-shirt med Kent-tryck på. Jag förstår faktiskt inte.

Micke som skrivit en kommentar anser att

Hela denna tid har kopiering och förbättring av andra människors skapande varit nyckel till våran arts framgång, att förbjuda kopiering av kultur är att förbjuda det som gör oss till människor.

Ja, jag håller med om att kopiering och förbättring av andra människors skapande har varit och är nödvändigt för vår utveckling. Vi vill väl inte uppfinna hjulet på nytt för varje generation, eller hur? Men jag har inte heller sagt att man ska förbjuda kopiering av kultur. Men det jag starkt vill poängtera är att jag är helt och fullt mot en inskränkning av upphovsrätten. Som jag ser det skulle det inte innebära mer och bättre kultur, det skulle bara innebära mindre pengar åt upphovsmännen. På vilket sätt hindrar dagens upphovsrätt kommande generationer att bygga på vårt gemensamma kulturarv? Och på vilket sätt skulle t.ex Piratpartiets förslag, om att förkorta upphovsrätten till att gälla 5 år efter utgivning, understödja skapandet av ny förbättrad kultur? Som jag har tolkat upphovsrätten är det en fråga om ekonomi – vem som har rätt till vinsterna. Så då torde inte upphovsrätten som sådan ha någon som helst inverkan på oss som människor eller vår ”natur”, som Micke skriver. Det som däremot skulle hända är att färre kreatörer kan leva på sitt arbete och tvingas lägga allt mindre tid på det eftersom de måste ha andra arbeten för att tjäna sitt levebröd. Och till slut kommer många lägga av helt då det inte är lönt att fortsätta. Kvar blir de redan rika och så självfallet de stora bolagen som alltid lyckas hitta nåt sätt att kräma ur människor pengar.

Är det den världen vi vill leva i? Jag vill inte det. Vill du?

Som slutord (oj, detta inlägg är t.o.m längre än mitt förra inlägg, tror jag) vill jag slänga ut ytterligare ett antal frågor som ni läsare gärna får reagera på och skriva kommentarer här nedan.

  • Om det enda sättet att få bort integritetskränkande lagstiftning såsom IPRED är att alla helt slutar att piratkopiera, skulle du då vara beredd att sluta piratkopiera själv och uppmana alla du känner att också sluta?
  • Tror du att det finns en gräns för när musik, film, böcker etc. blir så billiga att piratkopiering skulle upphöra? I så fall, vart ligger den gränsen?
  • Handen på hjärtat: bortsett från alla argument hit och dit, för och emot, är det här inte bara en enkel fråga om vad som är mitt och vad som är ditt? Skulle inte du personligen bli arg och besviken om någon kom och lade ut till allmän beskådan det du själv skapat?
  • Säg att du lagt ned två år av ditt liv i att skapa en film. Stolt går du till ett filmbolag för att visa upp den, men de vill inte satsa på den med hänvisning till att den redan ligger ute på Internet och därmed inte går att göra pengar på den. Det visar sig att den person du anförtrodde en tidig kopia för att ge synpunkter laddade upp den på The Pirate Bay. Hur skulle du känna dig då och varför?