Inför valet 2014: Skatter

Detta är det tredje blogginlägget av fem som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps med jämna intervall fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Dagens blogginlägg har ämnet skatter.

 

Bakgrund

Skatter är statens, landstingens och kommunernas sätt att ta betalt av oss medborgare för alla de tjänster som de levererar, såsom sjukvård, skola, vägar, polisväsende, post och äldreomsorg. I Sverige betalar vi skatt efter inkomst; ju mer en människa tjänar, desto mer skatt betalar hon. Vi har även en så kallad progressiv skatt, det vill säga att det om en människas inkomst överstiger vissa nivåer, ökar andelen av inkomsten som ska betalas i skatt. Ett annat system som ofta nämns i debatter är platt skatt. Till skillnad från vad många tror handlar det inte om att alla ska betala lika mycket skatt i kronor räknat, utan att alla betalar en lika stor andel av sin inkomst.

Skatteverkets webbplats kan läsas att på en inkomst om 8 300 kr/månad ska 13 % eller 1 100 kr betalas i skatt; på en inkomst om 25 000 kr/månad ska 23 % eller 5 700 kr betalas; på en inkomst om 42 000 kr/månad ska 29 % eller 12 000 kr betalas; på en inkomst om 83 000 kr/månad ska 43 % eller 36 000 kr betalas. Om en platt skatt på 23 % (den nivå de flesta idag betalar) skulle tillämpas skulle det innebära att den som tjänar 8 300 kr/månad skulle betala 830 kr mer i månaden i skatt, medan den som tjänar 83 000 kr/månad skulle betala 17 000 kr mindre i månaden.

Skatter kan grovt delas in i tre kategorier. Dessa är

  • skatter på arbete
  • skatter på ägande, såsom fastighetsskatt, bilskatt, förmögenhetsskatt och diverse skatter på kapitalinnehav
  • skatter på konsumtion, såsom tobaksskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Skatt är någonting som berör oss alla. Alla betalar skatt, men alla får också del av de tjänster som betalas av skatten. Det är ett mycket viktigt instrument för att jämna ut skillnader mellan människor med stora behov och människor med lite mindre behov. Frågan är dock hur vi ska balansera en hög servicenivå från samhället och att ge människor frihet att disponera över sina intjänade inkomster.

 

Vad tycker riksdagens partier?

Skatterna är en av de frågor där skillnaderna mellan partierna (eller åtminstone blocken) är som störst. Allianspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna) vill sänka skatter på arbete och i viss mån också ägande. Deras motivering är att genom att göra det billigare och mer lönsamt att arbeta, kommer fler att både vilja arbeta mer och kunna arbeta mer, i och med att det blir billigare för företag att anställa. Fler människor i arbete innebär fler som betalar skatt, vilket i sin tur innebär mer skatteintäkter att fördela till samhällstjänster som kommer alla till del.

De rödgröna (Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet) vill däremot höja i princip alla skatter, eller i alla fall inte sänka dem. Mest positivt till skattehöjningar är Vänsterpartiet som anser att för att samhället ska kunna bibehålla en hög servicenivå måste samhället öka sina skatteinkomster. De rödgröna tror inte att sänkt skatt ökar antalet människor i arbete. Däremot gynnar det de som redan har gott ställt, menar de. Sverigedemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna och införa ett femte jobbskatteavdrag. I skattefrågor är de därmed närmare Alliansen än de rödgröna. Även Kristdemokraterna vill sänka skatten för pensionärerna.

 

Mina egna åsikter

Jag har en funktionsnedsättning och jag behöver personlig assistans. Det kostar mycket pengar: år 2012 uppgick de totala kostnaderna för assistansersättning till 26 miljarder kronor. Jag är därmed väl medveten om vikten av ett fungerande skattesystem som kan tillgodose mina och alla andras behov. Däremot är jag inte övertygad om att det bästa sättet att skaffa höga skatteinkomster till samhället är att höja skatterna, i alla fall inte generellt.

En lägre skattesats kan i vissa fall leda till ökade skatteintäkter, eftersom om det blir mindre lönsamt att arbeta, kommer vi att arbeta mindre. Därför är jag för en låg skatt på just arbete. Hur låg kan jag inte svara på. Jag vill absolut inte att samhällets servicenivå minskas i någon större omfattning. Jag håller med den folkpartistiske riksdagsledamoten Gunnar Andrén om att det är bättre för ett lands ekonomi att höja skatten på konsumtion än på arbete.

Jag ogillar skatt på ägande. Inte heller skatt på kapitalinkomster är bra, tycker jag. Som jag uppfattar det är skatt på ägande (kapital, fastigheter, fordon och så vidare) ett sätt att dels omfördela resurser från de som har stora tillgångar till de som inte har det, dels öka omsättningen av pengar så det inte finns en mängd kapital som inte gör någon nytta. Det finns dock flera problem med skatt på ägande.

  • Först och främst anser jag att det är det principiellt fel att beskatta ägande, eftersom det leder till dubbel- eller trippelbeskattning. Tänk dig två personer, Albert och Beatrice. Båda har lika stor inkomst. Albert tycker om att gå på bio, så han spenderar de pengar som blir över på det (alltså konsumtion). Han betalar först skatt på sin inkomst, sen betalar han skatt i form av moms på sina biobesök. Beatrice sparar sitt överskott varje månad för att ha råd att göra en jorden runt-resa (också konsumtion). Hon köper fonder för ett fast belopp varje månad. Innehavet av fonderna beskattas, även fast hon inte säljer dem. När hon efter ett par år (och några beskattningar) väljer hon att sälja sina fonder för att kunna göra sin resa. Hon skattar då först på vinsten hon gör av försäljningen, sen skattar hon i form av moms på resan. Beatrice beskattas alltså hårdare för att hon är duktig att göra som man får lära sig i skolan: sparar.
  • Det finns många människor, främst äldre, som äger villor som har stigit kraftigt i värde. Därmed har deras fastighetsskatt höjts, samtidigt som de kanske har en knaper pension. Att sälja villan och flytta till en hyres- eller bostadsrätt skulle dels vara emotionellt och fysiskt ansträngande, dels kanske inte minska månadskostnaderna (speciellt om huslånet är avbetalat). Då befinner dessa människor sig i en situation där de har ett stort kapital i form av villan som de inte kan göra sig av med, men som kostar dem skjortan fastän deras inkomst inte alls är stor.
  • Svenska hushåll är mycket skuldsatta. Att bestraffa sparande ter sig för mig bakvänt. Vi borde premiera sparande och ägande, jämfört med slösande och belåning.

Angående skatt på kapitalinkomster, det vill säga ränteinkomster, aktieutdelningar och så vidare, anser jag att höjda nivåer som gör det dyrare och mindre attraktivt att investera i Sverige bidrar till att flytta kapital ut ur Sverige. Vem tjänar på att landet får mindre investeringar och därmed mindre skatteintäkter?

Till sist det jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget i denna serie, nämligen att jag hellre vill se att platt skatt än progressiv skatt ska tillämpas i Sverige. Jag har några anledningar.

  • Det känns inte rättvist att en människa med hög inkomst som redan betalar mycket i skatt (i kronor räknat) ska betala ännu mer (en högre procentsats). Den personen bidrar ändå mycket till samhället.
  • Om en människa tjänar mindre och mindre på att anstränga sig och arbeta mer, minskar hennes incitament att arbeta. De flesta yrkesgrupper förlorar ekonomiskt på att studera på högskolan, jämfört med att börja arbeta i samma bransch direkt efter gymnasiet. Det är antagligen en stor förklaring till varför Sverige har brist på specialistsjuksköterskor såsom barnmorskor; det lönar sig helt enkelt inte att studera vidare.

Det vore en bättre lösning att ha platt skatt tillsammans med väl avvägda grundavdrag för att se till att människor med de allra lägsta inkomsterna klarar sig ekonomiskt.

Inför valet 2014: Invandring

Detta är det andra blogginlägget av åtta som ska behandla olika politiska frågor. Dessa inlägg släpps varje onsdag och lördag fram till valdagen 14 september. Frågorna jag behandlar är på ett eller annat sätt viktiga för mig. De flesta av dem har dessutom väckt stor debatt mellan partierna. Dagens, något försenade, blogginlägg har ämnet invandring.

 

Bakgrund

Sverige var inget stort invandringsland förrän efter andra världskriget. Innan dess var Sverige i huvudsak ett land människor utvandrade ifrån. Hela en och en halv miljon svenskar utvandrade under perioden 1850-1930, mestadels till USA. Detta motsvar 15-20 procent av alla svenskar som föddes på slutet av 1800-talet. Under 1950-talet ökade arbetskraftsinvandringen. Våra grannländer och forna Jugoslavien var de främsta ursprungsländerna för de nya svenskarna. På 1980- och 1990-talen tog Sverige emot ett ökat antal flyktingar från oroligheter runt omkring i världen: Chile, Polen och forna Jugoslavien. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet ledde till att utvandringen ökade. På senare år ser vi fler människor som söker asyl, på grund av oroligheter i vår omvärld. Även anhöriginvandringen har ökat.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB), som mäter vilket skäl människor som bosätter sig i Sverige har, var 29 % anhöriginvandrare år 2011. 12 % hade bosatt sig i Sverige av asylskäl och 15 % bodde här antingen för arbete eller för studier. Det bör noteras att SCB inte har någon uppgift på hela 41 % av de som bosatte sig i Sverige år 2011. Anledningen är att människor som är födda i Norden eller inom EU inte behöver uppge skäl till bosättning. In- och utvandring har historiskt sett alltid kunnat förklaras av en specifik händelse, till exempel att missväxt i Sverige och högkonjunktur i USA var en bidragande orsak till att så många svenskar utvandrade till USA. Nu är det inte en specifik händelse som gör att Sverige har hög in- och utvandring,  utan många olika samtidigt.

 

Några begrepp

Ofta när invandring debatteras blandas begreppen ihop. I vilka situationer får egentligen en människa som invandrat uppehållstillstånd genom asyl (tillåtelse att vistas i landet utan att ha ett medborgarskap)? En människa kan få uppehållstillstånd i Sverige genom att vara så kallad flykting, så kallad alternativt skyddsbehövande eller så kallad övrig skyddsbehövande.

  • Flyktingar är, i enlighet med FN:s flyktingkonvention, människor som har en välgrundad rädsla för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk övertygelse, kön, sexuell läggning eller de som tillhör en viss utsatt samhällsgrupp.
  • Alternativt skyddsbehövande är, i enlighet med gemensamma EU-regler, människor som riskerar att dömas till döden, utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling eller som riskerar att skadas på grund av väpnad konflikt.
  • Övriga skyddsbehövande är, i enlighet med Sveriges utlänningslag, människor som inte kan återvända till hemlandet på grund av väpnade konflikter, svåra motsättningar inom hemlandet, miljökatastrofer eller har en välgrundad rädsla att utsättas för övergrepp.

Det finns även synnerligen ömmande omständigheter för de människor som inte uppfyller något av ovanstående krav, till exempel svårt sjuka människor som skulle ha svårt att få nödvändig vård i sitt hemland.

 

Varför är den här frågan viktig för mig?

Först och främst anser jag att det är vår moraliska skyldighet att hjälpa människor i nöd, oavsett om de är födda här i Sverige, bosätter sig här senare i livet eller aldrig sätter sin fot i Sverige. Vi bor i ett av världens rikaste och mest välmående länder, så vi har både en skyldighet och en möjlighet att hjälpa de människor som inte är lika lyckligt lottade. Dessutom bor det rätt få människor i Sverige och vi behöver vara fler som arbetar och betalar skatt för att kunna upprätthålla den goda välfärd som vi svenskar vant oss vid. Vi blir också äldre och äldre, vilket lägger ännu mer press på välfärdssystemet.

 

Vad tycker riksdagens partier?

I riksdagen är det egentligen bara ett parti som utmärker sig i frågan om invandring: Sverigedemokraterna. Alla de andra partierna vill ha en generös men reglerad invandring. Sverigedemokraterna vill däremot kraftigt begränsa invandringen för att på ett bättre sätt kunna integrera de människor som redan är bosatta här. De är också principiellt emot ett mångkulturellt samhälle.

 

Mina egna åsikter

Jag är för en stor invandring till Sverige, men även en stor utvandring. Jag är övertygad att fri rörlighet av människor, kulturer och idéer är i grunden gott. Samtidigt som jag förstår varför vi inte kan ha oreglerad invandring, har jag svårt att förstå hur vi har rätt att neka människor rätten till att ta del av det välstånd som vi tar för givet, bara för att vi råkar vara födda här.

Som jag redan har beskrivit är mitt huvudargument för en generös invandringspolitik av moralisk natur. När världen runt omkring oss brinner av krig, diktatur, miljökatastrofer, fattigdom, vattenbrist och så vidare, vad har vi då för rätt att neka människor hjälp? Självklart kan vi hjälpa omvärlden i de drabbade områdena genom bistånd och så vidare, men vad säger vi till de människor som tar sig till Sveriges gränser? Ska vi bara skicka tillbaka dem till krig och fattigdom? Nej, jag tycker inte det.

Dessutom har jag ett till argument, om nu inte det moraliska argumentet övertygar: Sverige tjänar ekonomiskt på invandring. Jag motsätter mig att se människor som antingen närande eller tärande; att se dem som ett tal i en kalkyl. Om jag ändå ska göra det har Joakim Ruist, forskare i internationell migration vid Handelshögskolan i Göteborg, visat att den oreglerade invandring från Bulgarien och Rumänien som Sverige har haft sen dessa båda länders inträde i EU år 2007 haft positiv nettoeffekt på svensk ekonomi.

I Sverige arbetar många invandrare. Hur skulle det ha sett ut om de inte fanns? Vi skulle helt plötsligt sakna läkare, tandläkare, taxi- och busschaufförer, lärare, snickare… ja, egentligen människor från alla möjliga yrkesgrupper. Visserligen skulle en del arbeten kunna täckas upp av arbetslösa svenskar, men jag tror inte att alla arbeten som invandrare har skulle kunna täckas upp.

Blog Action Day 2013: Mänskliga rättigheter

Idag är det Blog Action Day, en företeelse där tusentals bloggare runt omkring i världen skriver om samma ämne på en och samma dag. Syftet är att trycka upp årets ämne i sökrankningen för att ämnet ska få uppmärksamhet. Årets ämne är mänskliga rättigheter. Termen mänskliga rättigheter kan betyda många olika saker. Jag ska fokusera detta inlägg på mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och specifikt personlig assistans.

En bakgrund

Personlig assistans (pdf, 1,0 MB) är skild från hemtjänst på vissa punkter. Personlig assistans är tänkt att vara just personlig. Det är den som använder sig av personlig assistans som ska få bestämma när och hur assistansen ska utföras, samt av vilka personer.

Många har nog hört talas om att kraven för att få personlig assistans har skärpts den senaste tiden. Samhällets kostnader för den personliga assistansen har ökat kraftigt, som år 2010 låg på drygt 23 miljarder kronor (pdf, 434 kB). Försäkringskassan har upptäckt en hel del fusk och bedrägerier som de försöker att komma åt för att inte lagstiftningen ska urholkas. De senaste åren har allt fler förlorat sin assistans på grund av att deras så kallade grundläggande behov sjunkit under 20 timmar per vecka, ett av kraven för att Försäkringskassan ska bekosta den personliga assistansen.

Det som räknas som grundläggande behov är personlig hygien, av- och påklädning, måltider, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Dessa fem områden räknas som integritetsnära och ska kunna tillgodoses på ett sätt som den som är i behov av assistansen väljer. Om de grundläggande behoven överstiger 20 timmar per vecka räknas även övriga behov in, såsom handling, städning, pappersarbete, promenader, bankärenden m.m. Om de grundläggande behoven däremot understiger 20 timmar per vecka är det upp till kommunen att tillgodose alla behov.

Försäkringskassan gör en bedömning om de grundläggande behoven i varje enskilt fall. Det som räknas som grundläggande behov är väldigt snävt; ännu mer nu än tidigare. Endast så kallad aktiv tid räknas, det vill säga att om en person behöver hjälp att torka sig efter ett toalettbesök, men klarar själv att dra ner byxorna och sätta sig på toaletten räknas bara in den tid det tar för assistenten att torka personen – inget annat.

Måltider räknas bara som grundläggande behov om personen måste ha hjälp att äta eller dricka, det vill säga är i behov av att matas eller sondmatas. Att handla mat, laga mat, duka fram mat och skära mat räknas inte in. För att kommunikation ska räknas som grundläggande behov måste en person i princip inte kunna kommunicera över huvud taget utan assistentens hjälp.

Är personlig assistans verkligen en mänsklig rättighet?

År 2006 antog FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken har som syfte att se till att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta alla de andra mänskliga rättigheterna.

Frågan är då om just personlig assistans är en mänsklig rättighet. Personlig assistans nämns inte i konventionen och det är många länder som följer konventionen men som inte erbjuder personlig assistans. Självfallet är det så att just formen personlig assistans rent tekniskt inte är en mänsklig rättighet. Däremot anser jag att man kan lika gärna se det som om det vore det. Personlig assistans gör en gigantisk skillnad i en persons liv. Jag talar med egen erfarenhet. Livskvaliteten förbättras dramatiskt med personlig assistans.

Föreställ dig för ett ögonblick att du inte kan gå på toaletten själv. Föreställ dig att du måste hålla dig i tio minuter till så att hemtjänstpersonalen hinner hem till dig. Du vet inte vem som kommer (om det kommer någon över huvud taget). Som tur är kommer det en person efter 15 minuter. Det var riktigt nära ögat att du inte kunde hålla dig längre. Kvinnan som kommer är stressad; hon ska iväg till någon annan. Även om hon är duktig och erfaren kan hon inte veta att du är känslig för tryck i stjärten. Hon hjälper dig att torka dig efter toalettbesöket men tar i för hårt så det gör ont. Du säger inget. På med byxorna och så är hon i väg igen.

Föreställ dig nu i stället att när du känner att du måste gå på toaletten har du en personlig assistent som sitter i soffan och läser en tidning. Ni känner varandra väl och assistenten vet exakt hur du vill ha det och att du är känslig för tryck. Du säger till assistenten att du vill gå på toaletten. Assistenten hjälper dig dit och när du är klar får du hjälp med torkningen på exakt det sätt som gör att du inte känner obehag.

Vilket av följande känns bättre? Vilket är mer värdigt? Antagligen är första alternativet billigare, men kan vi verkligen prata om pengar när det gäller något så privat som personers toalettbesök? Kan vi säga till personer som behöver hjälp med det andra klarar själv utan att ens tänka på det att de kostar för mycket pengar? Jag anser att vi redan gör det. Det är fördjävligt, rent ut sagt.

Om fusket

Från Riksdagen anser man att för att komma åt fusket måste man förbättra granskningen av de som söker personlig assistans. Det håller jag med om, men jag betvivlar att det hindrar fuskare om man gör hårdare gränsdragningar av vad som räknas som grundläggande behov. Snarare kan fusket öka, då hederliga människor känner sig tvungna att låtsas vara mer hjälpbehövande än de är, för att kunna få den hjälp de egentligen har rätt till.

Jag undrar också hur fusket kan vara så utbrett som det sägs vara. För att få rätt till personlig assistans från Försäkringskassan måste den sökanden vartannat år beskriva sin vardag i detalj ned till minutnivå, hur lång tid varje sak tar. Detta måste styrkas av arbetsterapeut och läkare. Det förekommer också att Försäkringskassans handläggare är med under vissa moment för att beräkna tid. I ett sådant system ställer jag mig frågande hur det ens är möjligt att fuska sig till personlig assistans. De fall som framkommit i media har ofta handlat om personer som inte ens har någon funktionsnedsättning alls. Det rör sig alltså inte ens om personer som visserligen behöver hjälp, men som överdriver det behovet.

För att en person utan funktionsnedsättning ska få personlig assistans krävs alltså att:

  • läkare och arbetsterapeut blir grundlurade alternativt mutade
  • Försäkringskassans handläggare blir grundlurad under hembesök alternativt mutad
  • aldrig under Försäkringskassans utredning ifrågasätts några uppgifter
  • detta kan ske vartannat år med nya intyg och hembesök

Det är alltså inte lätt att bli beviljad personlig assistans, och det ska det naturligtvis inte heller vara. Ingenting som det allmänna betalar ska någonsin betalas ut lättvindigt. Men att måla ut hela gruppen assistansanvändare som fuskare är helt fel.

Framtiden

Jag är orolig för framtiden när det gäller personlig assistans. Jag har själv mist min (jag har blivit beviljad personlig assistans genom kommunen, men det är en annan sak som jag inte kan ta upp här och nu), och jag känner många som också har mist sin. Det gemensamma med dessa personer är att deras bakomliggande funktionshinder inte minskat. Deras behov av assistans har inte minskat, men de har ändå fått mindre hjälp.

Enstaka riksdagsledamöter arbetar för en lagändring som innebär ett förtydligande av lagarna bakom personlig assistans. Ett sådant förtydligande skulle leda till att Försäkringskassan inte längre kan göra de snäva tolkningar av grundläggande behov som nu görs. Tyvärr står ännu inte något parti bakom ett sådant förtydligande, bara enskilda ledamöter. Det spelar därmed ingen roll om vi får regeringsbyte nästa val; Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker ändå inte ändra på något.

Jag är ändå optimist. Jag tror att det kommer bli bättre, trots att det antagligen kommer bli ännu sämre först. För till syvende og sidst handlar det om människovärde och vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där vi delar in människor i produktiva och icke produktiva, och gör oss av med de icke produktiva? Eller vill vi ha ett samhälle där varje enskild människa är värdefull? Jag vet inte hur du vill ha det, men jag har i alla fall bestämt mig för det senare.

Om upphovsrätt… igen

Dags för ett inlägg om upphovsrätt. Anledningen är att jag fått en lång kommentar från Jonas Öhrnell. Kommentaren förtjänar ett svar i ett inlägg.

Oftast är det just beskrivningen av en produkt som är mest värdefull. Jag tror Volvo hellre skulle vilja bli bestulen på 100 sprillans nya bilar än ritningen på den kommande modellen. Till och med om tjuvarna kopierar ritningarna. Men om de då skulle börja tillverka Volvobilar själva, då skulle de kunna stämmas av Volvo. Varför ska Volvo ha det skyddet men inte en låtskrivare?

Immaterialrätt är svårt. Många lever just på immateriella tillgångar. T.ex. skulle Google knappast finnas som företag om deras källkod försvann eller stals. Jag tror inte det är att inte kunna sälja själva CD-skivan, DVD-skivan eller de ihopbundna pappersarken som kulturindustrin är rädd för. Det är själva musiken (det immateriella) som är värdefullt.

Teknik förändras ständigt. Jag förstår det och är helt för det. I vinter blir jag färdig datoringenjör och jag ser fram emot att vara med att forma morgondagens datatekniklösningar. Jag har fortfarande svårt att förstå på vilket sätt den digitala tekniken måste försämra upphovsrätt. Jag ser det snarare så att eftersom man kan göra en exakt kopia av t.ex. en film billigt och snabbt ska upphovsrätten stärkas ytterligare.

Dagens samhälle sjuder av kreativa människor som gör kreativa saker och tillgängliggör dem för andra gratis. Detta mycket tack vare Internet. Jag både producerar och konsumerar gratis kultur och jag ser stora möjligheter med att tillgängliggöra sina alster gratis och låta andra förändra, förbättra och kombinera. Sådant kan få oanade resultat. Men om en kreativ människa vill ha monetär ersättning för sitt arbete, varför är det fel?

Jag betalar gärna 333 kr för datorspelet Diablo 3, som jag gjorde för ett tag sen. Jag köpte t.o.m. tre exemplar. Mina kompisar ville också köpa eftersom vi ska spela det tillsammans i sommar. Vad är 333 kr för timmar av skoj? Billigt. Jag betalar gärna 333 kr och tycker det är billigt för jag vet att det dels ligger enormt arbete bakom tillverkningen av ett spel, dels kostar det att marknadsföra det så att detaljhandeln köper in det. Sen ska de som jobbar i detaljhandeln, såväl som i fraktbranschen ha lön. Jag betalar för att jag vill slippa åka till USA och bränna spelet själv från Blizzards dator. Jag vill absolut slippa mödan med att tillverka ett eget Diablo 3.

Jag hör ofta att upphovsrätten hindrar människor att ta del av kultur. Jag håller inte med. För människor med skral ekonomi (jag är student och funktionshindrad, jag vet hur det är att ha skral ekonomi) finns det bibliotek där man gratis kan läsa all världens böcker och tidningar (även se film och lyssna till musik i vissa bibliotek). Det finns museum som det är gratis (eller näst intill) att besöka. Om man har tillgång till Internet finns Spotify där man kan lyssna på musik gratis (nja, reklam finns ju). SVT, SR och UR har väldigt bra utbud av både utbildande och underhållande TV, film, musik och radio. Vi finansierar det genom TV-licensen. Fungerar utmärkt, fast det är tyvärr många som inte betalar. Om man bortser från TV-licensen och kostnaden för ett Internetabonnemang kan man säkert fylla ett helt liv med konstant kulturkonsumtion och inte betala en spänn. Fantastiskt, eller hur?

Trots idoga försök av mina meningsmotståndare i denna fråga att förklara vad problemet med upphovsrätt är förstår jag ändå inte. Kanske är jag undermedvetet ovillig att förstå, kanske de har dåliga argument eller kanske är jag helt enkelt trög. Jag vill gärna förstå hur de tänker, men jag befarar att det blir svårt.

Blog Action Day 2010: Vatten

Egentligen skulle jag spelat in en podcast, men jag har ont i huvudet så jag skriver ett blogginlägg istället.

Idag 15 september är det Blog Action Day, en dag när bloggare över hela världen skriver om samma ämne för att försöka få i stånd en förändring. I år är ämnet vatten. Donera gärna en slant till välgörenhetsorganisationen water.org och på så sätt bidra till att ge fattiga människor rent vatten och tillgång till toalett. Jag bidrog med 25 dollar (ca 164 kr), vilket enligt water.org räcker till att ge en människa rent vatten i ett år. Så lite behövs alltså.

Mer än en miljard människor tvingas leva utan rent vatten. När jag tänker på hur mycket vatten vi i den rika världen använder, nej, slösar, så blir jag helt stum. Ta bara toalettspolning som exempel. Vi använder fullkomligt rent vatten för att spola ner kiss och bajs från våra toalettstolar. Och mycket vatten dessutom. Det vattnet måste sen renas med kemikalier som förstör vår natur ytterligare. Fullständigt galet. Ett annat exempel är köttproduktion. Enligt hemsidan Vegsource krävdes det år 2001 knappt 21 kubikmeter vatten per kilo nötkött, vilket låter helt sjukt, men kan dessvärre vara sant.

Det är ju inte så att vattnet i sig är av sämre slag i fattigare delar av världen än i rikare. Det är så att vi har tillgång till reningsverk som renar vårt vatten från bakterier och annat. I fattiga länder finns det i många fall inga toaletter och avloppssystem, därmed hamnar avföring direkt på marken och ner i åar och sjöar. Människorna tar sitt vatten från åarna, men eftersom det är förorenat får människorna i sig alla bakterier och parasiter som gillar vår avföring. En lösning till problematiken är att ge fattiga människor resurser att rena vattnet. Det finns en mängd olika metoder för det, både i form av stora reningsverk, men också små och portabla vattenrenare som kan rena en mindre mängd vatten.

Ett annat problem är bristen på vatten över huvud taget i stora delar av världen. Jag tänker på Nordafrika, delar av Kina och många andra ökenområden. Jag läste för några år sen om en region i ett afrikanskt land där det inte hade regnat på 25 år. Jag lider med dessa människor. Jag tycker att det är så orättvist att vi i den rika världen kan äta och dricka mer än vi någonsin behöver medan andra människor svälter och törstar ihjäl. Vi enskilda personer rår inte för det, och jag säger inte att du ska ha dåligt samvete för att du åt den där rödspättan till middag och drack ett glas vin till. Jag säger bara att vi bör bli medvetna om hur oerhört priviligierade vi är och vi bör göra allt i vår makt att påverka politiker och företag att agera för en bättre värld för alla. Vi kan göra det genom att välja de politiker som arbetar för dessa frågor, men vi kan köpa produkter där tillverkningen inte påverkar vår värld negativt.

Vad är du beredd att göra för att förbättra livsvillkoren för över en miljard människor?

Piratkopiering

Jag trodde jag var klar med hela upphovsrättsdiskussion förut när jag skrev tre blogginlägg i ämnet. Med risk för att tråka ut er totalt skriver jag här nu ett fjärde inlägg.

För någon vecka sedan gick jag in på Piratpartiets forum för att kolla vad s0m hänt, något jag inte gjort sedan före valet till EU-parlamentet. Det visade sig att allt fler användare var kritiska till Piratpartiets upphovsrättspolitik. Även personer som röstat på partiet i valet. Det börjar väl så sakteliga gå upp för dem vad en sådan politik som Piratpartiet för skulle leda till. Det är bra. Bättre sent än aldrig är ett uttryck jag tycker mycket om och som passar in här.

Jag blir så himla less på argumenten att de som piratkopierar köper mer och att ”man måste ju få provlyssna på musiken innan man vet om man vill köpa”. Båda argumenten kan man enkelt sticka hål på. Det första kan man kontra med att säga att om all musik var gratis, skulle man då verkligen betala? Handen på hjärtat? Jag skulle inte göra det, i alla fall. Inte om jag visste att upphovsmän ändå skulle få betalt på något sätt. Det andra argumentet håller inte heller. Jag läste att i ett foruminlägg på Piratpartiets forum togs liknelsen med klädshopping upp. Debattören skrev att när man går ut och köper jeans måste man få prova flera olika jeans för att se om något par passar en. Visst är det så, men jag tror inte debattören tar alla par jeans han provat och bara betalar för de som passar. Han lämnar nog tillbaka de som inte passar. Men gör verkligen de som piratkopierar musik och film det? Raderar dem de filer som de laddat ned efter, säg, ett dygn när de lyssnat igenom låten? Nä, jag tror inte det. Det finns flera bra tjänster för att lyssna igenom ett album eller provtitta på en film innan man köper. Jag använder mig av provlyssning varje gång jag ska köpa en skiva och då och då provtittning när jag ska köpa en film. Samma sak med dator- och TV-spel. Man kan spela 30-sekundersklipp från näst intill alla låtar på Amazon.com, All Music Guide och på många andra ställen, och för i alla fall mig räcker det mer än väl för att bedöma om jag ska köpa skivan eller inte. För filmer och spel finns gott om trailers gratis ute på nätet. Gametrailers är en bra källa för spel, Filmtipset är en suverän hemsida för allt om film där de också har trailers på många filmer. Visserligen, om man gillar saxofonmusik från 1870-talets Aten kanske det är svårt att provlyssna någonstans, men jag tror att det är svårt att få tag på ö.h.t., även på Pirate Bay.

Så varför håller en del på med piratkopiering? Vissa är nog anarkister och tycker på fullaste allvar att alla har rätt att ta vad som helst. Även om jag inte tycker som dem respekterar jag dem eftersom de även accepterar att andra tar från just dem. Men den stora massan är de som tyckte det var helt okej att ta två kakor istället för en, även om det innebar att den som stod längst bak i kön blev utan. Problemet förstärks ytterligare av den känslan av anonymitet och allmänhet som Internet ger. Om du går in på den lokala ICA-butiken och tar ett paket ägg är det stor sannolikhet att du känner chefen där eller i alla fall någon anställd och då är det svårare att göra något som sabbar för dem. Men att ladda ned en film från Internet är anonymt. Du ser inte de som förlorar inkomst på ditt beteende. Du distansierar dig för att lättare kunna utföra brottet. Om jag får gissa har piratkopiering av musik ökat genom Internets framfart. Dels p.g.a. denna anonymitet jag beskrev, dels p.g.a. att det är mycket lättare, billigare och ger bättre kopior att kopiera och sända ut tusentals exemplar av en digital fil än att sitta och spela över skivan till kassettband och skicka ut.

Slutligen blir jag förbannad när bl.a. Piratpartiet säger att självklart ska upphovsmän få kompensation för sitt arbete. Men de säger inte hur. Ska det gå på skatten? Jag vill inte att skatten ska höjas p.g.a. några piratkopierare. Vem annars ska betala? Om inte du som köper skivan ska betala, så är alternativet att alla ska betala, och det innebär skatter. Mer administration… det låter mer som kommunism än ”ultrakapitalism”, som Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge anser att partiet står för. Jag skulle respektera Piratpartiet och dess medlöpare mer om man stod för sin åsikt fullt ut och sa: ”Ja, jag tycker att man ska få kopiera kultur fritt och att kulturskapare ska inte få betalt för det, de ska skapa kultur av skaparglädje, inte av vinstintresse”. Istället säger man ”Jag tycker att kulturskapare ska få betalt men han där på andra sidan gatan ska betala, inte jag”.

Några frågor till alla som försvarar piratkopiering:

  • Ska de som skapar kultur kunna tjäna pengar på sina skapelser?
  • Hur mycket ska de få tjäna?
  • På vilket sätt ska de tjäna dessa pengar? Vid skapandeögonblicket (engångssumma) eller när ett verk säljs (flera mindre summor)?
  • Vem/vilka ska betala?
  • På vilket sätt ska betalningen administreras?

Utan svar på dessa frågor, frågor jag inte hittat svar på i Piratpartiets partiprogram, kan jag inte förstå hur någon ö.h.t. skulle kunna tänka sig att stå bakom en lagändring. Utan dessa svar vet ni ju absolut ingenting om hur situationen efter en lagändring kommer att bli. Politik för mig handlar om att presentera alternativ och möjliga framtider, inte bara att säga vad man vill ta bort. Och ni har mage att avkräva oss som stödjer den upphovsrättslagstiftning som gäller argument på argument varför vi vill ha kvar upphovsrätten. Ofattbart! Det är ju ni som vill ändra på lagen som ska övertyga oss. Så fungerar det i samhället.

Jag ser fram emot några svar på ovan ställda frågor. Eller hur som helst att ni ställer dem till er själva och funderar på om det är vettigt det ni stödjer.

Johans podshow: Feminism, jämställdhet och kvinnokamp

Podcast-typ: Ljud (.m4a) | Storlek: 26,97 MB | Längd: 31:34

Jag berättar om att Försäkringskassan lättar på sina regler om vad som räknas som grundläggande behov när man söker assistansersättning enligt LASS. Jag har inte satt in mig i ändringarna än.

Jag diskuterar varför kvinnor porträtteras såsom de gör i media. Jag frågar mig varför vi ska skämmas över våra kroppar. Jag fortsätter med att prata om plastikkirurgi och varför det anses dåligt att vilja förändra kroppen. Slutligen pratar jag om kvinnornas s.k. ”dubbla arbetsbörda”, alltså att de både jobbar och tar huvudansvaret för hemmet och barnen. Jag föreslår en återgång till ett system med hemmafru/-man.

Jag mottar gärna ljudfiler för grejer du vill göra reklam för i min show. Maila dem till oliver_twistor@hotmail.com. Om du bara vill lämna feedback går det givetvis också bra. Det vore jättekul att höra av dig.

Johans podshow är en stolt medlem av Swecasters. Detta avsnitt är skyddad enligt Creative Commons.

Musik i detta avsnitt:

Prenumerera: http://olivertwistor.libsyn.com/int
Lyssna direkt: http://media.libsyn.com/media/olivertwistor/johanspodshow_feminism.m4a

Varför ska man ändra på upphovsrätten?

Jag har fått ytterligare kommentarer på mina två tidigare inlägg om upphovsrätt, så jag har beslutat att skriva ett tredje inlägg som kanske kan hjälpa till att förtydliga mina ståndpunkter och bemöta en del av kritiken.

En av mina läsare, Donsan, har skrivit ett antal kommentarer och frågat efter svar och det är på tiden att jag ger honom det.

Först 0ch främst vill jag säga att jag struntar i om vissa delar av, eller rent av hela, musikindustrin (om vi tar den som exempel) inte förlorar ett enda öre, eller t.o.m tjänar, på (illegal) fildelning. Det är inte det jag pratar om. Jag pratar om att det är upphovsmannen som själv ska bestämma på vilket sätt hans/hennes alster ska spridas. Det är det det gäller för mig. Om det nu visar sig att de som tillåter t.ex sin musik att fritt spridas över Internet tjänar mycket mer pengar än de som inte tillåter samma spridning, kommer det att falla sig naturligt att för att tjäna pengar släpper man musiken fri. Låt marknaden sköta det där själv. Låt upphovsmännen sköta det där själv.

Så till Donsans kommentarer (för att lättare hänga med, gå gärna tillbaka till förra inlägget för att se vad han/hon skrev).

Att jämföra med Nazitysklands raslagar och säga att jag tycker att det var judarnas fel att lagarna som stiftades mot dem är bara befängt. Det är stora skillnader mellan de där lagarna och illegal fildelning och IPRED. Att skeppa iväg alla judar till koncentrationsläger för att döda dem och att skaffa fram IP-numren till de som illegalt fildelar är väl det ändå milsvid skillnad på, eller hur? Eller vill du, Donsan, göra gällande att fildela är en mänsklig rättighet och att inskränka den rättigheten är ekvivalent med brott mot mänskligheten?

Att man ska acceptera allt som sker på Internet eller stänga Internet är ett mycket märkligt resonemang, tycker jag. Internet är fantastiskt, inte minst för mig som har en funktionsnedsättning, att kunna t.ex ta sig till platser och uppleva saker som jag har svårt att annars göra. Vidare tycker jag att Internet är ett enastående medium att sprida kunskap och åsikter. Jag har ju den här bloggen och två podcasts, saker som jag inte skulle ha möjlighet till utan Internet. Med Internet kan jag nå nästan hela världen på bråkdelen av en sekund. Jag vill absolut inte ”förbjuda Internet” eller ”stoppa världen”, om det nu skulle vara möjligt. Men ett lagbrott är ett lagbrott. Idag är det olagligt att dela med sig upphovsrättsskyddade filer, och med stöd av det ska de som ändå gör det straffas. Att lagen kanske är felaktig eller dåligt utformad är en annan sak. Då kan en politisk majoritet ändra i lagtexten så att det mer reflekterar folkets vilja. Att ett särintresse som piraterna ändå är ska få diktera villkoren och kunna slingra sig undan med hänvisning att det är en lag som stiftats av lobbyister är absolut inte förenligt med demokratisk ordning.

När jag pratar om stöld menar jag inte den precisa juridiska termen. Jag har inte läst juridik, aldrig ens hållit i en lagbok, men jag påstår inget annat heller. Jag anser fortfarande att om du tar något från mig utan mitt tillstånd är det stöld. Då är det oavsett om jag har två exemplar eller hundra miljarder. Det är ändå mitt att förfoga över. Är det någon skillnad på om jag kan producera ett exemplar till? Om vi tar materiella världen som exempel så kan jag säkert sticka en till tröja (en exakt likadan) även om du tar en från mig. Jag kanske även har så mycket garn att jag skulle kunna göra ett tusen tröjor. Vad gör då en tröja mer eller mindre? Jag skulle ändå känna mig kränkt, det är inte själva tröjan som är viktig, det är handlingen du utför. Jag skulle kanske t.o.m gett dig en tröja gratis om du bara hade frågat.

Upphovsrätt är en handlingsvara, det förstår jag. Vad vill du ha sagt med det? Att den är mindre ”ädel” och behöver inte respekteras? Äganderätten, som Donsan också pratar om, är även den en handelsvara. Jag kan sälja en bok jag köpte igår till dig idag och då går äganderätten över till dig från mig. Jag får alltså en avtalad ersättning av dig mot att jag inte längre får bläddra i just den boken. Vari ligger det speciella med t.ex musik? En ursprungsupphovsman, t.ex en kompositör kan sälja en del av sin upphovsrätt mot att musikförlaget hjälper till med t.e.x marknadsföring. Är det då helt plötsligt okej att strunta i upphovsrätten? Men vad ska man göra med de upphovsmän som sköter allt från idé till färdig produkt helt själv? Är de också lovligt byte för piraterna?

Att det ska vara amerikanska intressen som styr Sveriges lagstiftning tror jag inte riktigt på. Jag har djup tilltro till det svenska folkets och i förlängningen Sveriges Riksdags integritet. Om en majoritet av det svenska folket vill legalisera all sorts fildelning kommer politikerna lyssna på det eller bli bortröstade. Resultatet blir att lagarna ändras. En fjärdedel av den vuxna befolkningen, som Donsan refererar till, är tyvärr ingen majoritet. Jag kan förstå frustrationen i att försöka upplysa den gråa massan om olika frågor och få dem att rösta som man själv vill, men så länge man inte lyckas med det kan tyvärr inget göras. Eller är det demokratiskt att gå emot en majoritet?

Att det är olika långa skyddstider på olika immateriella rättigheter, t.ex patent- och upphovsrätt är kanske, som Donsan säger, inte normalt. Men då föreslår jag att istället som Piratpartiet vill, förkorta upphovsrätten till att gälla fem år, ska man höja t.ex patenträtten till samma nivå som dagens upphovsrätt är på. Men jag är för dåligt insatt i t.ex patenträtt för att ha någon åsikt där.

Nu har jag läst artiklarna Donsan länkade till. Intressant läsning, tycker jag. Jag tycker det är jättebra att fildelning inte orsakar så stora skador på försäljningen av skivor etc. Jag unnar verkligen de upphovsmän som har hittat en affärsmodell som kan tillgodose både fildelare och dem själva all framgång. Men det ska vara ditt val som upphovsman. För övrigt är det helt i linje med upphovsrätten att en upphovsman släpper sitt verk fritt eller delvis fritt. Jag vill absolut inte försöka förbjuda någon att släppa sitt material fritt. Då skulle jag ju hindra mig själv. Jag släpper ju mina podcasts fritt. Nåja, inte helt fritt, de får inte användas i kommersiellt ändamål. Men man behöver i alla fall inte betala för sig för att lyssna. Men jag vill äga rätten att själv bestämma över hur jag vill distribuera mina podcasts.

Är det inte märkligt att somliga anser att det är vi som inte vill ändra upphovsrättslagstiftningen som ska förklara oss och bevisa att fildelning är skadligt? Som jag skrev i början struntar jag helt och fullt i om upphovsmännen tjänar på eller tar skada av fildelning. Det är Piratpartiet m.fl som vill ändra lagen. Jag väntar fortfarande på förslag på hur ändring av lagarna ska göra det bättre för alla inblandade. Många säger ”så klart upphovsmän ska få betalt på nåt sätt”. Jag ställer frågorna: Hur? Och av vem? Bollen ligger inte hos mig. Jag vill se en trovärdig modell för framtiden innan jag kan ta piraternas idéer på allvar.

En annan märklig sak är att de som bojkottar att köpa skivor eller digitala downloads från t.ex iTunes ändå i ganska stor omfattning införskaffar musik. Jag skulle tycka det var mer logiskt, och ärbart, att i så fall bojkotta musik över huvud taget. Det skulle vara en protest mot systemet värt namnen. Och dessutom helt laglig.

Att det kan tyckas som att jag inte förstår vad Piratpartiet vill beror på att varken i deras principprogram eller på deras hemsidas diskussionsforum har jag lyckats hitta några som helst konkreta förslag på hur saker och ting ska fungera, bara hur det inte ska fungera. Jag tycker inte det är bra politik och det gör det omöjligt, i mina ögon, att rösta på dem. Jag vill gärna veta, inte bara vad som ska tas bort, men även det som ska komma istället. Jag vill se en konkret plan för att säkerställa upphovsmännens fortsatta inkomster.

Oj oj oj, det är påfrestande att debattera politik. Men roligt. Tack igen för alla fina kommentarer jag fått! På söndag är det val till EU-parlamentet och jag vill uppmana alla, både pirater och icke-pirater, att gå och rösta på den person eller det parti ni känner kan bäst representera just dina åsikter i EU. Jag ska gå och rösta på söndag och jag vet vem jag ska rösta på. Har du bestämt dig?

Som slutord vill jag säga det att jag tycker det är skoj att blogga politik. Jag har inte riktigt vågat gjort det förut i varken bloggen eller podcasten. Som någon för länge sen sa till mig:

Diskutera aldrig politik, religion eller ekonomi. Det leder bara till bråk.

Nu har jag tänkt att fokusera på podcasterna ett tag, och jag hoppas att mina nya läsare kommer att fortsätta lyssna på mina podcasts.

Är inskränkning i privatlivet ett pris vi vill betala för upphovsrättens skull?

Jag vill börja med att tacka för de fina kommentarerna jag fick på mitt förra blogginlägg. Jag fick mer och bättre respons än jag vågat hoppas på. Med det sagt hoppar jag direkt in och försöker svara på de nya frågorna som kom fram genom kommentarerna.

Alla känner nog till ordet IPRED. Det är en lag s0m gör det möjligt för upphovsrättsinnehavaren att vid domstol begära ut bl.a IP-nummer till den eller de personer man misstänker ha piratkopierat. Här ska tilläggas att jag inte är någon expert på IPRED, jag kan bara det jag hört på nyheterna. Hur som helst är IPRED någonting som upprört väldigt många människor, däribland även Piratpartister. Jag förstår och i viss mån delar missnöjet mot IPRED och dylika lagar. Men man måste förstå att de har tillkommit som en följd av piratkopierandet. Jag anser att utan piratkopiering skulle aldrig en lag som IPRED kunna klubbas igenom. Principiellt är jag mot att enskilda personer och företag ska kunna ”agera polis” så här, men eftersom du måste gå till domstol för att få tillgång till de IP-nummer du vill titta på, tror jag att mängden IP-nummer som faktiskt lämnas ut kommer att vara mycket få. I praktiken blir det bara de som piratkopierar åtskilliga mängder filer som får sina IP-nummer avslöjade. Och vad är det för fel med det, att ertappa en kriminell person? Ska verkligen kriminella personer (som faktiskt de som piratkopierar är) åtnjuta fullt skydd av sina privatliv?

Jag förstår inte Piratpartisternas definitionen på stöld. Är inte illegal fildelning stöld? Då tillämpar man en väldigt smal definition av stöld. Är det att en fildelare inte berövar någon ett original, som är stötostenen? Ja, men då kan man lika gärna hävda att ta en CD-skiva från en skivbutik inte är stöld. Förvisso berövar man skivaffären ett exemplar av just den skivan, men eftersom skivaffären mest troligt är försäkrad och får igen sin förlust och därigenom får skivbolaget ge ut en extra skiva som skivaffären måste betala för, så går ingen med förlust – förutom då försäkringsbolaget, men de höjer bara sina premier och eftersom det är så många som är kunder i det försäkringsbolaget blir merkostnaden per person försumbar. Man kan dra liknande exempel med snattaren på matvaruaffären och tusen andra exempel. Är det stöld? De flesta skulle nog svara ja på den frågan. Men jag blir förbluffad över att så pass många människor skulle tveka med svaret när det gäller fildelning. För mig är det exakt samma sak, bara att det ena sker ”ute i världen” och det andra på Internet.

Min vän Per Nissilä skrev följande:

Ge mig en tjänst där jag kan betala, och till RIMLIGT pris så är jag mer än villig att göra det. Ge t.ex musiker chans att tjäna pengar utan skivbolagsjättar som tar det mesta. Använd ny teknik till fördel istället för att fördöma och förbjuda den. Lyssna på vad folk faktiskt vill.

Här tar han upp en del intressanta punkter som jag vill prata lite om. Jag håller med om att industrin måste komma på konkurrenskraftiga alternativ för de som hellre köper t.ex digital musik än musik på CD-skivor. Jag köper också digitalt, fast jag tycker mer om att köpa CD-skivor, mycket p.g.a att jag anser att skivorna man köper håller mycket bättre för slitage än de CD R-skivor man får tag i. Som ni kan läsa i ett tidigare blogginlägg, där jag rasar mot iTunes knäppa handelssystem, är jag inte helt övertygad om att industrin gjort allt den förmår för att erbjuda billiga och bra digitala alternativ. Men däremot är dåliga handelsvillkor ingen som helst ursäkt för att piratkopiera. Ett bra och lagligt tillvägagångssätt vore att bojkotta t.ex iTunes och göra som jag har gjort – jag köper ingen mer musik från iTunes utan jag köper mina digitala album på eMusic, där jag får bättre villkor till ett mycket billigare pris. Jag använde min konsumentmakt, men behöll lagligheten. Om ni inte vill köpa t.ex en film för att den är för dyr och dessutom är dålig, strunta i att köpa den då! Det är där jag tycker att piraternas argumentation fallerar. Om de nu tycker att kulturen de konsumerar är så dålig, dyr och skapas av korrupta makter, varför piratkopierar dem just den kulturen? Varför besudla ens hårddisk eller MP3-spelare med sådant? Jag förstår inte.

Per nämner också det här med att skivbolagsjättarna tar det mesta pengarna istället för upphovsmännen. Det kanske stämmer, jag vet inte.  Men det är ju alltid reglerat i avtal mellan upphovsman och riskkapitalist. Just det, riskkapitalist. Jag ser skivbolag, musikförlag, bokförläggare, filmbolag etc. som riskkapitalister. De köper rätten att använda en produkt de anser kunna generera vinst. Ibland har de fel, ibland har de rätt. Men de satsar alltid en hel del pengar och kompetens på produkten. Pengar och kompetens som upphovsmannen oftast inte har. För vem skulle frivilligt ge bort en del av kakan till någon som man inte behöver hjälp av? Är det inte ganska rimligt att den som tar den största ekonomiska risken också får den största vinsten om det går bra? Det är ju ändå den som får ta den största smällen vid en flopp.

Jag vill här avvika en smula från ämnet och ta ett exempel från min personliga erfarenhet, det är alltid lättare att vara konkret då. Jag är aktiesparare. Jag har sparat i aktier sedan 1998, då jag köpte mina första aktier i dåvarande Telia och i Volvo. Sen har jag fortsatt och blivit mer och mer insatt, samt mer och mer intresserad och aktiv. Jag har dock mött en del personer som är missunnsamma och misstänksamma mot mig som aktieägare. Jag har fått höra att jag är girig och åker snålskjuts på dem som verkligen gör jobbet. Jag förstår inte dessa resonemang. När jag har valt ut ett företag jag tror kommer gå bra i framtiden väljer jag kanske att investera. Säg att jag köper aktier i Ericsson för 10 000 kr. Schvoch så åker mina surt förvärvade pengar iväg in i företaget. Jag har inte längre tillgång till dem för att köpa annat eller betala hyra, eller så. Jag tar en risk. Pengarna kan ju faktiskt försvinna om Ericsson går i konkurs. Då är det ju bara naturligt att jag som riskerat så mycket får tillbaka lite grann om Ericsson går bra. Säg att jag säljer mina aktier när aktien stigit med 30%. Då får jag ut 13 000 kr, men efter skatt har jag bara 12 000 kr kvar. Ändå är det en nettovinst på 2 000 kr, så jag är nöjd. Men säg att aktien istället föll med 30% och jag var tvungen att sälja ändå. Då får jag ut 7 000 kr. Ser ni? Vid 30% uppgång får jag 20% extra som tack för hjälpen, men vid 30% nedgång får jag 30% värdetapp. Jag tycker ändå det är värt risken, även fast jag får mindre av uppgången än nedgången. Men om jag då visste att jag bara skulle kunna få tillbaka mina satsade 10 000 kr om det blev uppgång, men riskera värdetapp vid nedgång. Då skulle jag inte vilja äga några aktier.

Med denna utvikning vill jag ha sagt att det är självklart att, för att ta Per Nissiläs exempel, ett skivbolag ska tjäna mer pengar än artisten vid eventuell succé. Artisten har inte lagt ned en bråkdel av den summa pengar som skivbolaget har gjort.

Jag har läst artikeln Per länkade till. Intressant läsning, men jag tycker att författaren Karl-Henrik Pettersson har fel i det han säger om att äganderätt och upphovsrätt kan och bör skiljas på. Jag förstår inte vad vitsen är med äganderätt om inte upphovsrätten följer med. Om nu en person som t.ex komponerat ett musikstycke har kvar rätten att göra första försäljningen, eller ”first sale” som artikelförfattaren skriver om, vad har han/hon för glädje av det om musikstycket därefter kan kopieras i det oändliga via fildelningsnätverk? Då måste den kompositören se till att första försäljning går så oerhört bra att han/hon redan fått in tillräckligt mycket pengar så att vidare försäljning inte betyder någonting. Tänk om den första försäljningen bara går till en person som sedan gör musikstycket tillgängligt på Internet.

Det påstås ganska ofta att för personer inom t.ex musikbranschen inte tjänar lika mycket på CD-försäljning som på konserter, affischer odyl. Måhända är det så, men hur är det med t.ex författare? Hur ska dem kunna få in pengar på annat sätt än via bokförsäljning? Det finns många kreatörer som inte har lust, kunskap eller möjlighet att tjäna pengar på annat sätt än försäljning av just sina böcker, DVD-skivor eller vad det nu kan vara. Och som jag skrivit tidigare – varför ska en kreatör behöva producera något extra för att tjäna pengar? Jag frågar igen, vad är det som gör att man inte kan betala för t.ex Kents nya album men man kan gladeligen betala för en T-shirt med Kent-tryck på. Jag förstår faktiskt inte.

Micke som skrivit en kommentar anser att

Hela denna tid har kopiering och förbättring av andra människors skapande varit nyckel till våran arts framgång, att förbjuda kopiering av kultur är att förbjuda det som gör oss till människor.

Ja, jag håller med om att kopiering och förbättring av andra människors skapande har varit och är nödvändigt för vår utveckling. Vi vill väl inte uppfinna hjulet på nytt för varje generation, eller hur? Men jag har inte heller sagt att man ska förbjuda kopiering av kultur. Men det jag starkt vill poängtera är att jag är helt och fullt mot en inskränkning av upphovsrätten. Som jag ser det skulle det inte innebära mer och bättre kultur, det skulle bara innebära mindre pengar åt upphovsmännen. På vilket sätt hindrar dagens upphovsrätt kommande generationer att bygga på vårt gemensamma kulturarv? Och på vilket sätt skulle t.ex Piratpartiets förslag, om att förkorta upphovsrätten till att gälla 5 år efter utgivning, understödja skapandet av ny förbättrad kultur? Som jag har tolkat upphovsrätten är det en fråga om ekonomi – vem som har rätt till vinsterna. Så då torde inte upphovsrätten som sådan ha någon som helst inverkan på oss som människor eller vår ”natur”, som Micke skriver. Det som däremot skulle hända är att färre kreatörer kan leva på sitt arbete och tvingas lägga allt mindre tid på det eftersom de måste ha andra arbeten för att tjäna sitt levebröd. Och till slut kommer många lägga av helt då det inte är lönt att fortsätta. Kvar blir de redan rika och så självfallet de stora bolagen som alltid lyckas hitta nåt sätt att kräma ur människor pengar.

Är det den världen vi vill leva i? Jag vill inte det. Vill du?

Som slutord (oj, detta inlägg är t.o.m längre än mitt förra inlägg, tror jag) vill jag slänga ut ytterligare ett antal frågor som ni läsare gärna får reagera på och skriva kommentarer här nedan.

  • Om det enda sättet att få bort integritetskränkande lagstiftning såsom IPRED är att alla helt slutar att piratkopiera, skulle du då vara beredd att sluta piratkopiera själv och uppmana alla du känner att också sluta?
  • Tror du att det finns en gräns för när musik, film, böcker etc. blir så billiga att piratkopiering skulle upphöra? I så fall, vart ligger den gränsen?
  • Handen på hjärtat: bortsett från alla argument hit och dit, för och emot, är det här inte bara en enkel fråga om vad som är mitt och vad som är ditt? Skulle inte du personligen bli arg och besviken om någon kom och lade ut till allmän beskådan det du själv skapat?
  • Säg att du lagt ned två år av ditt liv i att skapa en film. Stolt går du till ett filmbolag för att visa upp den, men de vill inte satsa på den med hänvisning till att den redan ligger ute på Internet och därmed inte går att göra pengar på den. Det visar sig att den person du anförtrodde en tidig kopia för att ge synpunkter laddade upp den på The Pirate Bay. Hur skulle du känna dig då och varför?

Upphovsrätt och Internet

Jag sitter och läser i Piratpartiets diskussionsforum. Det finns en tråd där som är uppe i otroliga 634 inlägg och 64 sidor (i skrivande stund). Tråden heter Roten till kreatörers motstånd och handlar om varför upphovsmän är så måna om att upphovsrättslagstiftningen är kvar som den ser ut idag. Mycket intressant läsning, även om tråden har spårat ur åtskilliga gånger och en del spydigheter kommit från båda lägren. Jag har pratat lite smått om fildelning, The Pirate Bay och dylika ämnen i tidigare podcastavsnitt, men nu känner jag att jag måste tycka lite till.

I tråden sker stor begreppsförvirring och de två sidorna (upphovsrättsförespråkare och -motståndare) pratar i viss mån förbi varandra. För er som inte orkar läsa igenom alla 634 inläggen försöker jag ge en sammanfattning av argumenten och mina tankar kring dem i detta inlägg.

Många pirater ser piratkopiering som ett sätt att främja kultur. Att en begränsning eller rentav ett avskaffande av upphovsrätten skulle främja kultur är i min mening löjeväckande. Alltså det främjar kultur och skapande om man tar ifrån upphovsmän sin möjlighet att tjäna pengar på sitt skapande? Jag tror att den synen kommer från att det är få som förstår sig på den kreativa processen. Många av oss målar lite på fritiden, kanske skriver en och annan dikt eller rentav gör några låtar. Det gör vi utöver våra ”riktiga” arbeten, utan mål eller ens önskan att tjäna några pengar på våra kreationer. Många tror därmed att konstnärer, poeter eller kompositörer ”snor ihop nåt” på en kvart eller så, och sen har de skapat Mona Lisa, Javisst gör det ont eller Imagine. Men jag tror att Leonardi da Vinci, Karin Boye och John Lennon ägnade åtskilligt mer tid åt att skapa sina verk än en kvart.

Det där jag skrev om ”riktiga” arbeten är intressant, eftersom många av oss tycker nog att en murare gör mer ”riktigt” arbete än en som målar tavlor. Varför är det så? Är det på grund av att vi inte tror att muraren tycker det han/hon gör är roligt, medan vi kan förstå att måla tavlor är roligt? Är ett ”riktigt arbete” avhängigt på att man inte har roligt när man arbetar? Jag är övertygad om att de allra flesta murare älskar sina arbeten, annars skulle de nog inte valt den banan.

En annan sak som kommit fram på Piratpartiets forum är att eftersom en låtskrivare bygger sina verk på redan befintliga byggstenar och ”plockar ihop” dem på ett i och för sig unikt sätt, men dock ihopplockat av bitar som tidigare låtskrivare kommit på, kan ingen ersättning krävas. Återigen ett löjligt påstående. Om man tar jämförelsen med muraren igen kan man titta på murbruket, murstenarna och verktygen han/hon använder. Vem har tillverkat dem? Jag skulle tro att det sällan är muraren själv. Har inte då muraren rätt till ersättning (lön) för det han/hon murar? Självklart, det är ju han/hon som utfört jobbet. Självklart skall även den som tillverkat verktygen som används få ersättning, men inte för murandet utan för själva utrustningen. Låter helt rimligt i mina öron, då även för låtskrivaren i exemplet.

Vad jag tror att många Piratpartister vill, är att försöka rättfärdiga sitt olagliga fildelande med någon sorts politisk retorik. De vill helt enkelt kunna ladda ned musik och film utan att betala. Och så ursäktar de sig med att de givetvis tycker att upphovsmännen ska få betalt för det arbete de lägger ned. Hur då? Vem ska betala? Det är väldigt lätt att skylla ifrån sig och göra det till någon sorts allmän grej. Jag har hört förslag om att det ska ingå i bredbandsavgiften eller t.o.m på skatten. Samma tankevurpa gör även vissa riksdagspartier, däribland Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De vill väl hålla sig väl med de unga väljarna, antar jag. I och för sig går det helt i linje med Vänsterpartiets ideologi att alla ska vara med och betala allt. Men varför ska Tondöve Torsten behöva vara med och betala nedladdning av musik med sin bredbandsavgift om han inte alls gillar musik? Det är inte solidaritet, det är att försöka smyga undan att betala själv.

På forumet framhävs det att det finns så många andra sätt att tjäna pengar på sitt skapande än själva skapandet. Man kan trycka T-shirts och sälja, är ett exempel jag hört. Jag har tre frågor:

  • Varför ska en upphovsman som redan lagt ned sin själ i sitt verk behöva skapa ytterligare för att tjäna pengar?
  • Vad är det som skiljer t.ex en film och en T-shirt så mycket så att det senare skapandet är värt att betala för, men inte det förra?
  • Är det skillnad på fysiska, materiella, konkreta föremål som är värda att betala för och icke-fysiska, immateriella, abstrakta alster är inte det?

Jag har funderat mycket på det där med Piratpartiets motstånd till immaterialrätten. Som svar på en fråga på forumet om det är okej att ta en bil utan att betala för den kunde man läsa att det absolut inte var rätt att göra så, eftersom då ”stjäl” man (den rådande definitionen på stöld verkar vara att man tar nåt från nån som då blir utan den saken). Jag börjar misstänka att det hela handlar om en bristande abstraktionsförmåga, d.v.s svårighet att förstå icke-konkreta koncept. Ett exempel: En person som har dålig abstraktionsförmåga har väldiga svårigheter att förstå ett matematiskt uttryck såsom ”tre minus sju”. Om man har tre äpplen, hur sjutton kan man då ta bort sju? Svaret är att det kan man inte. Inte om man tänker konkret, materiellt. Men om man tänker abstrakt så är det inga problem. Om man tar bort sju äpplen från tre får man fyra ”skuggor” av äpplen kvar, eller där det skulle ha varit äpplen om det fanns ”anti-äpplen”. Matematik ö.h.t ter sig mystiskt och ”magiskt” för personer med bristande abstraktionsförmåga. För övrigt tror jag att det är den största anledningen till att en del har så svårt för matematik i skolan, men det är en helt annan diskussion.

När Internet och bredband blev tillgängligt för gemene man tillkom en del problem. Plötsligt blev det möjligt och enkelt att dela ut t.ex en film till hundratusentals personer runt världen på samma gång. En datorfil är ju bara ett gäng ettor och nollor, eller hur? Så hur kan man applicera upphovsrätten på det? Hur kan t.ex Metallica äga rätten till dataströmmar genom kablar? Nej, självklart kan de inte göra det, men det är heller inte själva MP3-filen i sig som Metallica äger eller har skapat. Det är idén, mallen, ritningen till musiken. Inte de 5 MB av ettor och nollor eller ljudvågorna som bildas när man spelar musiken. Det är ritningen vi betalar för. Då känns det väl inte längre lika konstigt att betala för MP3-låten,  eller hur?

Internet medför problem för upphovsrätten, men även enorma möjligheter. I TV-debatter har jag hört Piratpartiets företrädare hävda att tekniken (då menar dem bredband och bittorrent-tekniken, först och främst) är här för att stanna och att man inte kan vara motsträvig och hindra teknikskiftet bland ungdomsgenerationen, utan man måste istället luckra upp den ”gammalmodiga” upphovsrättslagstiftningen. Jag ser inget motsatsförhållande mellan Internet och upphovsrättslagstiftningen. Jag tror tvärtom, att för att kreatörer och upphovsrätten ska överleva idag är Internet en nödvändighet. Internet medför en enorm potential för spridning av information med blixtens hastighet till en oerhört låg kostnad. Jag är helt övertygad om att Internet är odelat positivt för alla slags upphovsmän och kreatörer, vare sig det är kompositörer, artister, målare, författare, regissörer eller andra. Där håller jag alltså med Piratpartiet helt och fullt. Jag håller också med Piratpartiet om att dagens upphovsrättslagstiftning är förlegad och behöver bearbetas i ljuset av den nya tekniken. Men vad jag och Piratpartiet skiljer oss i är vad den bearbetningen måste leda till. Piratpartiet vill som bekant starkt begränsa upphovsrätten, medan jag vill stärka den för att klara teknikskiftet. Jag vill att de som ska gå stärkta ut på andra sidan ska vara upphovsmännen, den enskilde kompositören, poeten, manusförfattaren, koreografen. Inte de stora företagen. Om upphovsrätten skulle försvinna, alltså den enda rätten den lilla enskilda kreatören har, skulle de stora företagen roffa åt sig hela kakan. Det skulle verkligen vara hämmande för skapandet.

Jag förstår mig inte på Piratpartiet och dess politik. Det är bara att erkänna. De vill stärka den personliga integriteten, släppa kunskap och information fri och i allmänhet låta människor vara fria att vara just människor. Det låter fint, faktiskt. Typiskt liberalt. Liberalt tänkande har i mångt och mycket format våra västerländska samhällen, då även Sverige. Men varför är de då mot bl.a upphovs- och patenträtten? Om jag fick gissa skulle jag nog ha trott att Piratpartiet stod längst fram i leden i kampen för att stärka nämnda rättigheter, inte försvaga dem. Just av den anledningen att det värnar om den personliga integriteten och den liberala livssynen. Att olovligt kopiera någons verk är verkligen inte att värna om den personliga integriteten, det är i stället att avsiktligt våldföra sig på den.

Vad tycker ni? Diskutera gärna dessa viktiga frågor med mig och varandra i kommentarsfältet. På så sätt ger ni mig nya infallsvinklar att bygga vidare på till nästa inlägg i denna fråga.